14
Du hand, som velat verlden ställa
I sådan ordning, sådan prakt,
Hvi blefvo ej dess åbor sälla?
Ack, feltes ömhet, feltes makt?
Hvi skall vårt lif en blandning vara
Af ljus och mörker, lugn och fara,
Af sant och falskt, af ondt och godt?
En menska efter nöjet famlar,
Men skalet blott med oro samlar,
Hvars tomhet röjs, när hon det fått.
Om hon blef skapt så svag och ringa,
Att mera ljus ej vardt dess del,
Hvi skola lustar henne tvinga,
Hvi får hon lida af sitt fel?
Hvi har hon makt att kunna synda,
Till sin och andras ofärd skynda,
I dårskap äga kraft och mod?
Den masken sig ej stilla håller;
En endas yra ofta våller,
Att jorden simma får i blod.
Så under moln och mörka dimmor,
Der dagens fackla gått i qvaf,
I skenet af förflugna strimmor
Ett kaos jorden bildar af;
Bland skarpa skuggor, bistra strålar,
Om en förvirrad verld jag målar;
Jag målar, som hon föreställs;
Jag skall min irring lyckligt röja,
I dagens klarhet mig förnöja,
När undan ögat täcket fälls.
Förnöjelse öfver det sälla eviga.
Min själ af fröjd upptändes och får en himmelsk ro.
Enär min tanke vändes upp till det sälla bo,
Der rena själar njuta en evig glädjelott,
Der Gud vill fritt utgjuta sin fulla sällhets mått.
