212
Jag all den långa tid i full förtjusning stått;
Jag slutar den var lång af hvad jag skönja hunnit,
Ty stunden oförmärkt förrunnit,
Då dagen från sin tron en hop af trappor gått,
Och var den porten ganska nära,
Der han far in i Thetis slott.
Hit flöt hans hela hof att släp och himlar bära
Och lysa, sin monark till ära.
En hvar en galadrägt af glesa skyar bar,
Der glansen af agat bland guld och rosor spelte:
Den blanka silfverduk, den purpurn genomskar,
I vågor mellan flöt och sig i flammor delte
Bland hopen, der monarken var,
Som, alltsom tåget gick, var ömsom skymd och klar,
Med något mindre blixt, men klarhet utan like.
Att åse prakten af sitt rike,
Han sjelf en liten stund i loppet stilla blef,
Då midt emot en flock åt höjden klef,
Som lik en altarrök sig kring det vida bredde.
De stänkte något svalt, likt äkta perlor gjordt,
Bland hvilket sig en hvälfd och vidsträckt äreport
I blicken tusenfärgad tedde,
Som med monarken sjelf försvann;
Men luften än en stund af fröjde-eldar brann.
Jag stod att se hvad skulle hända,
Så tyst som verlden rundt omkring
Och tyckte mig till slut ej märka någon ting,
Om icke ljusets återvända;
Då småningom och långt ifrån
Små gnistor här ur skyn begynte titta,
Så blanka och så strödt, som stim ur vågen spritta
Och åter fly bland säf och strån.
Men skymtet växte till, de ock, allt mera nära,
Allt öfver dagens hvalf sitt herravälde tog,
Der sig af dunkelblått en mantel öfverdrog,
Den straxt zephirens fläkt från töcknar kom att skära.
Det var ej gnistor, som de syntes,
När detta underspel begyntes,
Det Sömnens Drottning var, den nu sä dystra Natt,
Som kom med facklor och drabanter
Och öfver allt sin kungadrägt besatt
Med strödda smycken af briljanter.
