Hon sjelf i molnet, som jag menar,
Ett präktigt bloss som spira bar,
Ell’ kanske det en mask för hennes anlet var
(Man lätt på sådant håll i mörkret vilse tar),
Jag gerna mig derom förenar;
Ty hon skall bruka gå förklädd
Och ha sin stora ro i skämt och yra lekar;
Hon ler och gör den fege rädd,
Med spöken af en skymt och uggelskrän ur ekar;
Hon lofvar ganska rundt den usle på sin bädd,
Hvad dagen honom sedan nekar.
Så har man sagt, och sägen är ju trolig.
För mig, ty värr! är hon ej mer så rolig.
Jag sagt en stund min ljufva dröm;
Min enda lisa är ju drömma.
Ack! finge jag mig endast jemt förglömma,
Det sveket vore värdt beröm.
Kom, falska dag! gif fog att dig berömma,
Kom, galna natt! att mina plågor ömma,
Och allt ert fjolleri i denna hjerna töm.
Nej, nej, ty värr! jag blir väl vaken.
Den blick, som intet ser, ser mörkrets plåga naken,
Så hisklig och så svart den är.
Hur skall, hur skall jag dessa syner lindra?
Kom, sanning! då du är så när,
Låt i min sanna natt de sanna stjernor tindra:
Det är nu dit jag sträcker mitt begär.
Hvad gör jag här? Hvad kan mitt sinnes tomhet mätta?
Jag intet njuta kan: hvad gagnar mig allt detta?
Han, som så många bloss, så många verldar har,
Han säkert ock för mig har någon i förvar.
Än medan jag då här skall dväljas,
Inmurad i mitt fångahus,
Att af ett mera tjockt än nattens mörker qväljas;
Må tanken ju se nattens ljus.
Mitt tycke kan mitt öga svika:
Förnuft och sinne är ej ett;
Dock hvad förslår det bästa vett
Förutan sinnens bruk tillika?
Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/221
Den här sidan har korrekturlästs
213
