216
Den mun, som gaf mig tröst, var ros förutan tagg,
Hon räckte mig en hand, mer hvitt kan aldrig snöga.
Det var från denna hand jag konstens värde känt:
Hur kan en mensklig hand så när din egen härma?
Jag såg en målad verld på duken, som hon spänt,
Der fattades ej mer än rörelse och värma.
Jag såg ett underverk af hennes fina nål,
Arachne[1] visst dermed i kampen seger vunnit.
Jag såg ... jag synens namn fast mer ej höra tal,
Om allt hvad står att ses med Chloes bild försvunnit.
Slut dig för evigt fritt, du sysslolösa blick,
Om Chloe ej är till, hvad har du mer att göra?
All blindhet jag fördrar som lyckans blinda skick,
Men om, när Chloe gick, hon evigt hädan gick,
Jag ägt all Argi syn, jag skulle den förstöra.
Ho dristar mig om slikt förvissa?
Än har jag dock en hand och ymnigt raseri.
Mitt hjerta! om du vågar gissa,
Den gissning skall din sista bli.
Hvar är jag? ... Hvad är det jag säger? ...
Jag dignar under qvalets längd.
Förnuftet, om jag något äger,
Är alltför svagt mot denna mängd.
Jag på min digra saknad kallar,
Jag tänds, och hela blodet svallar,
Jag rys och vet ej hvad jag gör.
Min ängslan dag från dag sig öker,
Min ledsna vän mig ej besöker,
Jag ingen tröst af menskor hör;
Tvärtom, så mången hård min usla frid förstör.
Hvar är min forna ro, de vises föreskrifter,
Som styrde, när jag hade vind?
Att fråga deras verk och dem i deras grifter
Är ett och samma för en blind.
Der alla ljusen äro släckta
Och minsta springa täppt, som någon strimma gaf,
Hur kan jag annat än försmäkta,
Som redan flyttat i min graf,
- ↑ Arachne enligt den grekiska myten en konstfärdig lydisk flicka, som lärt väfkonsten af Pallas Athene och ville inlåta sig i täflan med gudinnan. Denna sönderslet hennes väf och förvandlade henne till en spindel.
