Som hotas under däck att ständigt gå i qvaf
Och har med dödsens bild att fäkta?
Allt svårmod stockas i mitt blod,
Ej minsta fläkt det mulna renar.
O! lätta ord, men tunga tålamod,
När qvalet i sin höjd med saknad sig förenar!
Hvad har jag icke gjort att streta, som jag bör:
Jag tänker utan uppehör,
Jag talar utan återvända,
Att känslan af mitt qval förblända,
Hvad kan jag mer, emot en evig tid,
Som äger ingen sol, som känner ingen frid ?
Mig ögnablick på ögnablick förföljer,
Ej likt en flod, hvars våg den andra sköljer
Och sqvalar bort, man vet ej hur;
Nej, likt det dropp, som stenen fräter.
Min puls, mitt visarlösa ur,
Långt mindre detta lif än lifvets plågor mäter.
Der jag i ledsnans vattufall
Bär upp hvar enda stöt af tidens grymma svall.
O! bubbla mer än hopp, som ensam ej vill fly!
Du djerfs mig äfven nu med helsolöften bry,
Då verld och läkdom mig förlåter.
Ack, himmel! är det sant ... Jag tror, det ljusnar åter!
Om sådan nåd är till, om yrseln ej bedrar,
Om du för detta kräk ännu en godhet har;
Mitt hjertas öfverflöd till morgondagen spar,
Att jag din gudaskänk ej strax i fröjd förgråter.
Ode öfver motgång.
Hur länge skall stormen då räcka?
När råkas den önskade strand?
Förgäfves man låter mig sträcka
Ur djupet en simmande hand.
Dig, maktlösa flit, till en spegel,
Man far mig i stormen förbi;
Man hör ej den usliges skri
För vinden i segel.
