Jag vill med honom mönstring hålla,
Han stånde nu sitt eget kast;
Om Ekmans[1] troll ej allt förtrolla,
Så blir han väl för något fast.
Nog är han vacker karl, den styggen,
Men tjock som feter sill i ryggen —
Se der! nu fick han straxt en klick.
Men gör han aldrig något illa?
Der lär sig all min flit förvilla.
Så är han dum? Nej, han är qvick.
Än mål för tadel och för löje?
Visst icke, nej, för allt beröm:
Hans sällskap ger ett ädelt nöje.
Han älskas, som han sjelf är öm:
Han har det aldra bästa hjerta,
Det afund sjelf ej näns att svärta.
Hvart vill jag med en sådan man?
Jag ville mig till tadel truga,
Men hvarken är jag skapt att ljuga,
Ell’ vill mig lögnen här gå an.
Kanske han ej sin konst besitter
Och mindre tittat på sin bok?
Nej, han är allt, och äfven vitter,
Men vet ej sjelf, hur han är klok.
Jag måste hjerteligt för tryta,
Att han ej ens har lärt sig skryta
Och vara litet charlatan.
Han har då nåd, om han bekänner,
Han öfverlöps af sina vänner
Och är ej strängt vid möda van.
Dock ej så nåd. Du skall dig bättra,
Ell’ spelar du dig snart till Jan.
Jag skall ditt läkarvelt förkättra
Och göra dig till Stahlian[2]
- ↑ Ekman, som höll den misslyckade trollransakningen i Dalarne och sedermera kallades Troll-Ekman.
- ↑ Hoffman och Stahl voro, såsom läkare, af helt stridiga idéer.
