Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/24

Den här sidan har korrekturlästs

16

Hvad vi i mörkret letat då fram i ljuset går,
Hvad vi ha här arbetat för sannningsvägen svår,
Blir oss en ljuflig tanka att minnas på en strid,
Som oss har kunnat samka en evis själafrid.

Min själ, blif fast och trogen, förbida, lid och tål,
Och vik ej från den vägen, som bär till detta mål;
Din ro du aldrig finner i skuggans tomma mått,
Förr’n du ditt ursprung hinner och sjelfva solen nått.




Ode öfver ett godt hjerta.

(Till Grefve G. F. Gyllenborg.)

Du himlaskatt, som allmänt dyrkas,
Så härmad som du sällsynt är,
Du, som i tal och löften yrkas,
Men i vår vandel saknas plär;
Du sanna mål för vett och möda,
Du källa, hvarur dygder flöda,
En menskas värde, lugn och ro!
Godt hjerta, hvarmed alla pråla!
Jag vill din art, ditt lynne måla
Och folket ej på orden tro.

Som ljuset diamanten spritter,
I glans och renhet öfvergår
Det sköra glas, det falska glitter,
Der konsten syns, men ämnet rår;
Så kan förställning ej bedraga
Och glansen af det äkta taga,
Som skilts i alla tidehvarf.
Af mildhet och en upplyst vilja,
Af sjelf bestånd, vi lättligt skilja
Det goda hjertat från dess larf.