plöja jorden, mullvaden uppkasta myllan, att gräs och örter i henne lättare må kunna så sig, falken fånga foglar åt menniskan, hönan föda oss med ägg, tuppen uppväcka oss om första morgonen; göken och lärkan om dagen, trasten om morgonen och aftonen, näktergalen om natten för oss sjunga och qväda, påfogeln glimma med sina gyllene fjädrar att fägna våra ögon.
De flesta foglar såsom storkar, tranor, hägrar, gäss, svanor, änder, starar, bofinkar måste flytta årligen om våren till oss i norden, ömsa sina qvarter mot hösten åt den södra verldens länder, att de må falla flere folkslag i händer. Fiskarna måste fly från det säkra hafvets afgrund hvarje år upp till de osäkra stränderna, uppstiga i floderna, fara från den ena stranden till den andra efter månader och dagar, att de må hoptals af djuren, foglar och oss fångas. Vrakfoglarna hundradetals ställas i leder på flacka sjöarna, såsom en not måste drifva fiskarna till stranden, att de der lättare af oss fångas må. Fiskmåsarne hela dagen flyga öfver vattnet, att gifva tillkänna hvar fisken under vattnet ligger förborgad. Surinamiska flugan lysa om natten, att vi af dess ljus se må. Silkesmasken spinna så lång tråd, att vi må klädas. Biet med så stor möda hopsuga honung för vår läckra tunga. Hafvet sjelft genom ebb och flod dagligen kasta till stränderna högar af snäckor, ostron, hummer, allt till menniskans och djurens tjenst.
Ja, låt oss menniskor gå till oss sjelfva och vår egen inrättning, så få vi icke då se det samma? Sjöfolket med många äfventyr förtror sitt dyraste lif åt de brusande hafsvågorna, att det en annans vinst framföra må. Soldaterna uppoffra sitt hjertblod och endaste lif för sina landsmäns frihet och välfärd. Embetspersoner förnöta hela sin lifstid uti andras tjenst. Regerande försaka sin egen frihet, tid, nöje och krafter för menighetens bästa. Girige församla det en annan skall förslösa. Föräldrar med möda hoprifva det barnen ofta lätt utkasta. Åkermannen plöja, så och skära den säd till minsta vinsten kommer i hans eget visthus.
Häraf se vi, uti denna verldens af skaparen sjelf gjorda hushållning, huru all ting skapadt är ej för sig sjelf, utan äfven för andra. En vis man slutar häraf den skuld, sjelfva naturen gör oss skyldig till i allt vårt väsende. Bör alltså en stark använda sin styrka till andras hjelp, en vis till andras underrättelse, en lärd
