och alla så tätt på hvar andra följande, att de äfven derigenom blifvit så mycket sällsammare och förunderligare. Allt detta vore för mig ymnigt och öfverflödigt förråd, men största delen tyckes vara artad för en längre framtid, då man med större oväldighet än nu derom kan döma. Mitt tal blir således ett kort och svagt utkast, som historien och efterverlden lära fullkomna, och om jag äfven förbigår många sådana händelser, som hos menniskor i allmänhet inträffa, så påminnen eder, M. H., att man utur store mäns lefverne allenast bör utleta det som gör deras rätta skiljemärken, nemligen stora gerningar och nyttiga efterdömen.
Högfärd och fåfänga hafva först infört att, helst vid sådana tillfällen som detta, framdraga en längd af förfäder. Vanan har bibehållit denna sed; dock borde eftertanken varsamt använda densamma. Det är billigt, att fäders stora förtjenster lända barn till gagn, ja ock till företräde; men odugligheten bör äga ingen rättighet och blygas för att åberopa sig på dem, som skulle blygas för en illa artad afföding, om de kunde resa sig utur sina grifter.
Akta adelskapet, M. H., innebär den förbindelse att tänka ädelt och beflita sig om så hög själ, att inga nedrigheter mäkta tränga sig in och taga der fäste. Se, den höga eken, fordom vördig för sin ålderdom, behaglig för den skygd den lemnat, nu uti toppen bortvissnad och af sina torra grenar ohygglig, huru den aktas oduglig på det stället den så länge betäckt och vårdslösas för en friskare planta, som dragit till sig all aktning. Hvarföre icke vinnlägga sig om att pryda sin själs egenskaper med nyttig lärdom, sitt hjerta med stora dygder, så att man, i stället för en anelängd, må kunna framvisa en längd af dråpliga förtjenster, hvarigenom man hedrar förfäder, sig sjelf, sin afföda, sin tid och sitt fädernesland?
På hvem kan tillämpningen af detta senare billigare inträffa än på den herren, hvilkens lefverne vi oss nu till minnes föra? Ifrån hans faderfader, Nicodemus Tessin, med sin herr fader, riksrådet och öfverste marskalken grefve Tessin, är denne salige döde den tredje och den siste[1]. Den ätten har i riket haft en kort, men lysande varelse. Alla tre värdige att börja, stifta, hedra en berömlig slägt, alla tre med
- ↑ Riksrådet och öfverstemarskalken grefve Carl Gustaf Tessin, född d. 5 Sept. 1695. Dess fru moder, grefvinnan Hedvig Eleonora Stenbock.
