258
att blifva alla åldrars förundran, men, för menniskoslägtets skull, ingens eftersyn. Större menniska än konung och mera skapad för sagolika tider än för dem han lefde uti. Att göra grefve Tessins resor nyttiga, hade konungen föreskrifvit ämnet, hvarpå de syfta skulle. Jag önskar, M. H., att denna omständighet måtte tjena till eftersyn, uppväcka eftertanke hos vår tid, hos föräldrar och ungdom, och hos dem i synnerhet, för hvilka framtiden öppnar sig, att se, uti ett dygdigt eller lastfullt folk, rikets öde och deras barns välfärd. Jag önskar, att de återkomne måtte utmärkas, icke för deras nya klädedrägt, kroppsställning och flera fåfängligheter, utan för deras förvärfvade kunskaper, uti hvilka fäderneslandet och slägt böra för resekostnaden finna någon ersättning. Konungen hade inrättat ordningsmän, och grefve Tessin, fadern, var en af de ypperste. Ämnet, som sonen blef föreskrifvet att lära och iakttaga, var allt det som med polis månde hafva gemenskap: den vetenskap nemligen, M. H., som håller stora samlingar uti skick och sammanhang, som inbegriper många insigter tillika, och den största af alla, menniskans kännedom, mer och mer invecklad och svår att utreda, allt som hon ställes ibland myckenheten af sina likar, tager dem till eftersyn eller blir deras. Ty hvad äro menigheter? Skingrade och strödda, är hos dem allt stilla och lugnt; samlade, varda de inbördes upphettade och likna molnen, som, sammandrifna, bryta ut i storm och oväder. Äro lagar och författningar för en ringa by lämpliga till större städer? Böra de ändras efter tider och folkmängder? Konsten att styra dem, blir den alltid lika? och kan trefnad vara utan frihet, och frihet beslå under en myckenhet af ordningar? Är straff alltid möjligt, alltid nödigt, alltid nyttigt, alltid billigt? Den usla menniskan, som nöden ofta tvungit att bryta emot lag, och lagen uti sin stränghet förer i förtid ut ur detta lifvet, suckar öfver dem som icke hjelpt hennes uselhet med arbete eller gifvit henne anledning till dygdigare lefnad och till en lätt utkomst. Att förqväfva åtrån, är emot naturen; att nyttja och leda den, är försigtigt och visligen gjordt. Huru stor är icke denna vetenskapen? Men huru dråpligt snille fordras icke till utöfningen? Att sörja för allt, att se allt, att låta räddhågan komma till alla, straffet till få: tåla små oredor, små missbruk, små fel, nöja sig med ånger snarare än med näpst och anse fullkomlighet i
