ville åter upplifva de tider och vedervärdigheter riket utstått efter konung Gustafs död ... Men mitt ämne kallar mig till annat.
Öm andra folkslag, M. H., trifvits under fruntimmers regementen, så hafva de deremot icke länge kunnat trifvas öfver oss. Inom en vanlig mansålder har detta rike sett henne, uti andra land sällsynta, händelser. Drottningar stiga neder ifrån en tron, den de sjelfva och deras fäder för dem prydt hafva; händelser, fast lika till verkan, dock olika till grund och drifter; ty Christina nedlade kronan af ostadighet, Ulrika af tillgifvenhet för sin herre. Den förra ville vara till intet hunden; den senare ville äfven bindas till orden uti äktenskapslöftet. Begges egenskaper voro ock olika. Med mycket uppväckt snille, men föga eftertanke, ville Christina svänga sig öfver den höjd, hvartill börd och lycka henne fört hade; med mindre eld och mera dygd hade Ulrika nöjt sig med måttligare öde, än hon var född till; och om den ena tycktes vara gjord för att uppväcka uppmärksamhet i historien, var den andra ämnad att äfven inom en mindre krets tjena till uppbyggligt efterdöme. Begges fäder lysa uti våra tideböcker så länge Sverige står.
Gustaf Adolf var med alla de dråpliga egenskaper utrustad, som försynen plägar förena hos dem, som ämnade äro att ibland menniskor uträtta stora saker. Carl XI:tes snille var lyckligen artadt för hans tid, hans omständigheter och föremål. Den förre, med ett makalöst genomträngande förstånd, såg allting uti stort; den senare, med ogemen arbetsamhet, försmådde icke de minsta saker. Gustaf tillträdde ett igenom inbördes oroligheter skakadt rike. Carl fann för sig uttömda tillgångar och skingrade medel. Gustaf utvidgade rikets gränser, skapade sig stora menniskor, gjorde svenska namnet uti Europa bekant och vördigt. Carl ökte inkomster, återstälde skick och ordning. Gustaf kufvade icke folkets frihet för att uträtta storverk. Carl började dermed för att utföra sina afsigter. Den ene grundade rikets förmögenhet uti inbyggarnes idoghet, handel och välstånd. Den andre gjorde till sitt hufvudverk att draga allt under skattkammaren. Begge något omåttlige: den ene uti sina krig, den andre uti sin hushållning; dock begge att ursäkta. Ifrån barnaåren såg Guslaf blott orolighefer omkring sig. Redan vid sin regerings början, hade Carl att strida emot brister och fattigdom, svårare ofta att öfvervinna än fiender. Begge
