262
älskade riket. Allt det Carl samlade använde han till allmänna behofvet, intet för sina nöjen. Gustaf deremot torde kunna misstänkas för att hafva ibland offrat något åt sin ärelystnad. Begge anlade sjelfve sina verk; men Gustafs grunder blifva uti alla tider och hos alla folkslag beståndande. Carls äro inom detta rike och inom en bestämd tid inskränkte. Gustaf emottog upprörde och missnöjde undersåtar, vann deras hjertan och vördnad, regerade öfver dem, äfven efter sin död, igenom sin eftersyn, sitt tänkesätt, sina lagar, och beredde åt dottern ett ärofullt krig och en ärofull fred. Carl förlorade många af de sinas tillgifvenhet och lade grunden till de oroligheter, som åtföljde sonens hela regementstid, och stympade ändtligen riket. Med få ord: Gustafs snille var ämnadt att uppföra samhällen till ära och makt, Carls snille att bibehålla dem dervid. Utur begges olika regeringssatser, artade efter omständigheternas olikhet, äro många skiljaktiga begrepp om landets uppkomst upprunna, som med häftighet uti senare tider utbrustit, och en än senare tid lyckligen torde kunna bilägga och förena.
Större delen af mina åhörare torde anse dessa betraktelser som främmande för mitt föremål och mera tjenliga för alt utvidga mitt tal än att uppfylla mitt ämne. Men deras lefverneslopp, M. H., som uti ett rike beklädt stora embeten, antingen vid underhandlingar eller uti krig eller uti rådkammaren eller vid folkets allmänna sammankomster, deras gerningar, bedrifter och öden höra till rikets historia och intaga en större krets än ämnad är för den hop, som lefvat och dött inom slägt och vänner och utom dem äga föga rättighet till vidare åtanke.
Deremot vill jag icke upphålla eder, M. H., med smärre omständigheter uti grefve Tessins lefverne och anse ringa händelser för stora och märkvärdiga, derför att de träffat honom. Jag rättar mig efter denne salige herres eget tänkesätt och efter en annan tids sed uti detta rike, då man förstod skilja skyldighet ifrån förtjenst och icke förstod att göra sig stora rättigheter af små pligter och små förrättningar, hvilkas längd bevisa blott uselhet och oblygsamhet. Om grefve Tessin vid åtskilliga hof anmält konung Fredriks upphöjelse på tronen, om han hemfört ett hofs bekräftelse på en sluten fred, hvad intyga dylika omständigheter mera, än att han lydt befallning och gjort det många andra förrätta kunnat? Större angelägenhet vore att betrakta de förän-
