Der var en tid, M. H., då vetenskaper och deras idkare, allehanda konster och idogheter, handel och sjöfart, åkerbruk och bergverk qvicknade upp till vår förundran och andras afund. Den andan, det lifvet, den driften, den uppmuntran, härflöto ymnigt ifrån tronen; man behöfde icke, såsom ofta vid hof, leta sig fram uti löntrappor och stanna fåfängt uti förstugor, smickra en liten gunstling eller köpa sig dess hägn. Förstånd och kunskaper öppnades de inre rummen för. Här såg man ritningar till landets försvar och anstalter till dess upphjelpande; der utvalda boksamlingar, mynt- och naturalieförråd, och omkring dem lärde män, skicklige konstnärer och allehanda arter af förtjenster. Alla brunno af samma ifver, och sjelfva okunnigheten gömde sig undan för en stund, att upplysa sitt mörker och likna den allmänna smaken. Jag skulle uppräkna för eder alla de herrar och män, som upplyst detta tidehvarf. Kännen I igen grefve Tessins anda och ifver? Kännen I eder sjelfva och flera frånvarande, som lefva, och hvilkas blygsamhet förbjuder mig att nu tala? Men nya moln stiga upp, skymma undan denna herrlighet, och mitt sinne bedröfvas. Tiderna ändrade sig med konung Fredriks död. Andra tankar och andra omsorger inföllo. Jag går dem förbi; vi äro för nära detta tidehvarf och ännu icke derutur.
Men under alla ombyten af händelser hafva få, M. H., innehaft flere embeten på en gång, flere sysslor, flere besvär än grefve Tessin. Rådsembetet och presidentskapet uti kansliet (1747 till början af 1752), för att vinna afund, förtal och otack; öfverstemarskalks (1744), för att blifva ett mål för alla hemliga anläggningar, som under sminkade ansigten drifvas, men oförväntade bryta ut, lika jordbäfningar. Direktörskapet öfver manufakturerna, för att se uppenbara uppmuntringar för dem och fördolda stämplingar emot dem. Presidentskapet uti lagkommission, för att erfara otillräckligheten af menniskans insigt att styra menniskor, och att förklaringar göra lagen ofta mörkare, den spakfärdige osäkrare, den ostyrige tilltagsnare. Vid kommissionen öfver ecklesiastikverket uti Lappmarken, för att inse, det ett vildt folk först bör lockas till ett förnuftigt lefnadssätt, innan det kan emottaga och behålla en förnuftig lära. Vid uppfostringsverket, att, när man icke räcker upp till hufvudorsaken, man gör sig mycken fåfäng möda. Kansler vid orden: huru lätt och hastigt det yppersta värdet kan uti yttersta förakt
