Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/282

Den här sidan har korrekturlästs

274

förvandlas, så framt urskilning och granlagenhet icke ställa sig emellan. Kansler vid Åbo akademi, för att uti ungdomens uppfostran tillreda ett bättre tidehvarf än sitt eget. Och ändtligen ledamot uti detta samfund, för att här njuta sinneshvila uti förnuftsöfningar, uti vetenskaper och ibland dem som der uti sätta sin förnöjlighet och fika efter ingen annan.

Denna art af sinneshvila tyckes hafva varit grefve Tessin länge om hjertat och målet för hans önskan och lystnad. Fåfängt har han ofta sökt blifva ledig, och om han ändtligen vann sitt ändamål med presidentskapet uti kansliet, så måste han dock blifva qvar uti rådet och äfven sköta en långt angelägnare syssla: att vara guvernör för då varande H. K. H. kronprinsen och nu vår allernådigste konung. Dess ännu späda ålder tillät icke en allvarsammare undervisning än med lek och behagligheter. De göra, att dygden insmyger sig ljufligen, hvarför ock grefve Tessin, flere resor om veckan och igenom bref, under fabler och historier och med lifliga föreställningar, sökte inplanta alla de stora egenskaper, som pryda, först en välartad menniska och sedan en stor konung samt ändtligen bereda lyckliga tider. Dessa hans bref äro allmänt bekanta, allmänt berömda och på flera språk öfversatta. Deras ämnen följa tätt efter den unge herrens med åren tilltagande begrepp och föreställa vigtigare föremål i den mon, som det eldiga snillet blef stadigare och färdigare att tänka. Hvad grefve Tessin blott kunde börja, har hans efterträdare lyckligen fulländat och haft den innerliga förnöjelsen att antvarda åt riket en herre, till hjertat för god att icke förtjena allt och till tänkesättet för ädel att vilja äga allt.

Vid denna tid, M. H., drogo sig öfver grefve Tessin starka moln tillsammans (1754), som aldrig väl kunnat skingras, och sonen ärfde faderns öde. Jag kan icke lyfta upp täckelset; ty många omvexlingar vid hof likna dem vi spörja uti naturen: verkan är uppenbar, orsaken fördold.

Nytt krig tändes uti Europa. Westfaliska freden, uti hvilken Sverige har en så ansenlig och hederlig del, åberopades till hjelp och frälsning. Vi blefvo i kraft deraf deruti invecklade (1757); men de som makten hade ogillade detta företagande (vid riksdagen 1761). Lagens uttydning gjorde utslaget, och af ett öde, som detta rike mera än andra erfarit, hafva aldrig utvärtes krig blifvit slutne, att icke in-