280
händer öfverlemna de ministeriella sysslor, hvilka mig hitintills anförtrodda varit, och hvilka jag nyligen inför Kongl. Maj:ts tron och med Dess Nådigste bifall mig afklädt, på det att Riksens Ständer måtte, under våra grannlaga tider, kunna med underdånigt förslag inkomma till ett embete, hvilket ej tål att vårdslösas och dessutom äskar en man, hvars sinnes och helsas krafter ej blifvit under tungt arbete, genom hvarjehanda oroligheter och oförskylda anfall försvagade och medtagna. Mitt öde under samma vigtiga embetes redliga skötsel har varit mig så mycket ömmare, som uti alla tiders historier intet efterdöme finnes, hvilket kunnat mig till någon hjelpreda tjena, utan har jag måst mig sjelf uppå en oröjd mark framleta samt under hela rikets noggranna uppmärksamhet bana mig och min oskuld en ny väg.
Gode Herrar och Svenske Män! Jag nedlägger nu således sjelfkrafd min ministeriella förvaltning, den jag som en ärlig man, med otillvidt samvete och rena händer, i Rikets tjenst förestått. Och som regementskroppen har (om jag den jemförelsen bruka må) lika som himmelshvalfvet dess vissa lopp och sammanfattning; ty lemnar jag R. H. St., efter långlig och bedröflig erfarenhet, till eftersinnande, huruvida ett rike i gemen kan länge sällt räknas, om oenigheten vinner inom detsamma bofast inrymme. Och huru möjligt vara vill, det en minister i synnerhet, landets förknippade heder och välgång tillräckligen och utan sin egen yttersta våda sköta kan, när han sina hemligaste anläggningar och driffjädrar till mångas skärskådande och utarbetande öfverlemna måste. Vedermälen af svårigheter härutinnan äga R. H. St. nu flere resor sedan vår hugneliga frihets bruk uti hvad mig händt, då jag likasom mina företrädare mångfaldiga ogrundade tillmälen och oförskyldta omdömen undergifven varit. Sådant blifver äfvenväl ofelbart mina efterträdares öde och lott, ifall R. H. St. ej i så angeläget mål tillräcklig och skyndsam hjelp upptänka. Ju drygare ansvaret är, som af en embetsman äskas, ju fullkomligare synes deremot förtroendet till dess förvaltning böra vara; ty hvem kan svara för ett arbete, hvilket ej ens egen försorg öfverlemnadt är, eller hvem må väl kunna gå i borgen för dess anläggningars lyckliga mognad, när verkställigheten och dess hvarjehanda grenar till större delen androm anförtros? Eho den ock blifver, hvilken så grannlaga rikets värf framdeles kommer alt sköta, tillönskar jag densamme af uppriktigt
