hjerta samma välmening, men fast mer lycka, än jag haft att hugna mig af.
Jag vidgår gerna något ovanligt vara att, som nu sker, inför Riksens församlade Ständer nedlägga ett af rikets vanliga och ordentliga embeten. Men en rättmätig hedersvård och skötsel fordrar sådant af mig, sedan jag på ovanligt sätt, så inom som utom riket, igenom löpande rykten och uti allmänna tidningar offentligen angripen blifvit. Sådant är det tryckande skäl, hvilket, med Kongl. Maj:ts Nådigste tillstånd, föranlåtit mig att anmoda Herr Landtmarskalken om samteliga R. H. St:s sammankomst å detta rummet.
Min tid, min egendom, milt lif bör jag ej längre räkna mig tillhörige, än intill dess mitt fädernesland dem påkallar. Det enda jag fullkomligen äger och ingen i verlden mig fråntaga kan, är min ära. Den är ej ens min egen Öfverhets skön och tycke undergifven, och min ständiga omsorg skall vara att så begå, det åt dess obefläckade bestånd stöder efter min död i redlige svenskars minne resas måtte.
En bland de hugneligaste våra frihets frukter skattar jag visserligen vara att å allmänt rum få upptäcka hemliga giller och oförtjent förföljelse. I sådan afsigt träder jag alltså inför R. H. St. utan annan hjelpreda än det bistånd jag af en ofärgad sanning har att förvänta och vinlägger mig så mycket mindre om någon vältalighet som den, ehuru ringa den ock vara må, mig mer än en gång blifvit till men uttydd.
Min ädlaste egenskap är att vara en redlig svensk nian, och den Högstes skickelse tillskrifver jag med undergifven vördnad, att jag, uti en mindre hög ålder, en gråhårings mångfaldiga öden på mångfaldigt sätt undergått.
Vare långt ifrån mig att söka eget beröm. Men jag tror mig så mycket mindre kunna förevitas, om jag här kortast mitt tjenstelopp upprepar, som sådant tyckes utur en del af mina landsmäns minne vara utplånadt.
Min första fullmakt äger jag af vår dyre och odödlige konung Carl XII:s hand. Ifrån vår första återvunna frihets tid har jag, utom en enda, alla de öfriga Rikets allmänna möten bivistat. Riksens högl. Ridderskaps och Adels benägna omdöme och gällande förtroende hafva mig vid ett af dem landtmarskalksstafven tillerkänt. Högtskattade vedermälen att de ej afkolnat har jag sedermera, och nyligast vid denna riksdagens början, rönt och gläder mig att nu äga
