Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/29

Den här sidan har korrekturlästs
21

Om, trött att af förställning lida,
Du söker dygdens sanna vän,
Sätt egennyttans flock å sida,
Der får du honom ej igen.
Den blygsamhetens mantel höljer,
Som i din ifver dig ej följer,
För oskulds sak sig våga kan;
Som till ett lugn ur verlden traktar,
Dig tjenar och ditt lof föraktar,
Dig aldrig smickrar — det är han.

Hans tunga höres aldrig svika
Den lag han vördar i sitt bröst;
Men utan att från sanning vika
Förljufvar han dess stränga röst.
Han frambär henne utan häpnad,
Ej sminkad, ej med pilar väpnad,
Med samma språk hos hög och låg.
Han ej ett inbilskt vett bedrager;
Men ock ej dygd sitt lof betager
Och vacklar ej i ord och håg.
 
I vishets sköt han söker reda
De ljus, som vidga själens krets,
Att sig i verldens irrgång leda
Och lefva med sig sjelf tillfreds.
Hvad lyckligt fynd af nya strålar,
När snillet dygden älskvärd målar,
När sanning tecknar hennes bild.
Knappt kan han sig sin ro beröfva,
Om rum ej fans att dygden öfva,
Han vore der från verlden skild.

Den politik, den falskhets lära,
Som tecknar lynnet af vår tid,
Som lärt oss strida utan ära
Och utan trohet göra frid;
Den konst att hopens ögon fästa
Med lappad larf af allmänt bästa
Och syner af förtäckta spel,
Hans ädla enfald ej förvillar:
Han följer hvad hans hjerta gillar
Och tar i vinsten ingen del.