282
ett allmänt tillfälle alt deröfver betyga såväl min vördsammaste erkänsla som den del jag såsom svensk riddersman tager uti det lyckliga val, hvilket satt stafven i en med mig lika nitisk, men fast skickligare svensk herres och mans hand[1].
Trenne gånger har jag sett mig hedrad med representerande karakter[2], och flera resor har Kongl. Maj:ts nåd mig de angelägnaste riksens värf vid utrikes hof under mindre ansenlig beskickning anförtrott. Men hvad jag öfver allt annat skattar är den nåd jag ägt att in i riket ledsaga landets dyra och aldrig nog prisade furstinna och kronprinsessa, hvilken den gudomliga försynen till en värd stammoder för vår åter upplifvade Gustavianska ätt utsett.
En förliknings-, tvenne förbunds- och tvenne handelstraktater jemte ett konungsligt giftermåls-kontrakt har jag, mina undfångne instruktioner likmätigt, afhandlat och uti Kongl. Maj:ts höga namn, uppå undfångne fullmakter, tecknat.
Således har min vandring varit uppenbar, dels inför öfverhetens egna, dels under Riksens Ständers och dels inför mina medarbetares, så i Kongl. Majrts rådkammare som ock i Dess och Riksens kanslikollegium, åsyn och ögon. Allas deras vitnesbörd åberopar jag här offentligen och med fullkomlig trygghet.
Uppå sådana trappor och ej igenom smicker och lönliga gångar har jag med obefläckadt samvete igenom konungens nåd, grundad uppå Riksens Ständers underdåniga förslag, till det högsta Riksens äre-embete uppstigit. Om sådant skett utan möda, utan arbete och under tiden utan yttersta våda, derom vittne de allmännare och hemligare rikets tänkeböcker och handlingar. Att jag ej annan vinning dervid sökt än min öfverhets nöje, mitt fäderneslands nytta och ett godt omdöme, derom vittne åter mina vilkor och min belägenhet. Hvad ro jag dervid haft, det intyga de många dryga stunder jag genomgått, hvilka i förtid mitt lif och sinne tärt och utnött.
Det enda jag således, näst den Högstes vittnesbörd, haft alt hugna mig af, har varit öfverhetens nåd och mina värda landsmäns förtroende. Begge vill man mig på mångfald! sätt och uppå försåtligt vis beröfva, och efter 30 års nitiska
