Ändlligen kom den beklämda näsan, utan särdeles förfång, utur sitt taggiga fängelse, hvaruppå en nykommen hofbuss framträdde och i hårdaste ord förestälde fogelfängarens höga missgerning, och hökens straffbara förgripelse. Furstens höghet, sade han, hofvets heder, folkets efterdöme, kräfde begges straff. Jägaren borde mista, om han än hade tio näsor, och höken sitt lif.
Nej, min vän, sade den fromme landsherren, hvar och en bör uppfylla det kall, hvartill han i verlden satt är. En jägare fångar djur och frambär dem sin öfverhet till skatt och offer; en hök griper efter rof, och en furste förgäter ädelmodigt svaghetsbrott.
Jag lägger till: och en hofvinglare uttyder allt till det värsta.
Med djup och kärleksfull vördnad äger jag den nåden att framhärda
Eders Kongl. Höghets
Min Nådigaste Herres
underdånigaste och trognaste tjenare
C. G. T.
Hellekis den 28 Juni 1752.
II.
- Min Nådige Herre!
De gamle hafva tillika hedrat och vanfrejdat menniskans tunga, då de beskrifvit henne såsom det bästa och det sämsta, det ädlaste och det värsta vi äge.
Jag för min del beklagar henne, som måste bära skulden, då hon likväl endast åtlyder sina herrars och förmäns befallning. Hon gör ju intet annat än tolkar hvad hjertat och förståndet henne pålägger, utan att ens äga frihet eller förmåga att tänka eller tadla; utan träffar på henne in hvad det bekanta ordspråket lärer: sådan som herren är, sådan är ock tjenaren.
Men vilja vi gräfva till botten, skola vi snart skönja, att alla våra egenskaper, ja alla våra dygder äro, allt som de användas, antingen de ädlaste eller de slemmaste ting i verlden.
Att ibland många endast välja äreträngtan, så är den ett egentligt upphof till ondt och godt. Äresjukan har bragt
