296
inflytelserika blifva tolkningarna af Molières och Holbergs komedier, af hvilka en del redan presenterats för den svenska allmänheten af de franska och tyska skådespelartrupper, som under den närmast föregående tiden här uppträdt. Produktionen af svenska originalstycken blir först efter teaterns öppnande rätt liflig. Tills vidare underhölls emellertid intresset för dylika genom den sällskapsteater, som inrättats af A. J. von Höpken, och hvars aktörer utgjordes af unga adliga dilettanter.
Då hände sig, att några unga skrifvare och studenter på konungens namnsdag år 1737 uppförde ett af dem författadt »stycke af Tobiæ historia». Endast i sin egenskap af svenskt original mottogs denna för öfrigt medelmåttiga produkt med ovanligt bifall och måste under stort tillopp af åskådare gifvas om flera gånger. Detta blef den närmaste yttre anledningen till den »Kungliga svenska skådeplatsens» upprättande. De tillfälliga aktörerna blefvo nu »på allt sätt öfvertalade att fortfara med svenska skådespels uppförande. Åtskilligt folk af kondition lofvade förse dem med vackra och ärbara pjeser. Man förestälde dem att, som publicum vore så särdeles hågadt för en svensk teater, kunde de dervid hafva sin goda utkomst.» De behöfde ej afstå från sitt föregående yrke, utan kunde hoppas att, med denna tilltänkta verksamhet på sin meritlista, en gång »framdeles komma till vackra brödstycken». Man lyckades utverka konungens tillstånd för truppen att få gifva föreställningar på den kungliga teatern. Längre sträckte sig ej konung Fredriks uppmuntran af det fosterländska företaget. Det bistånd, hvarförutan skådeplatsens danande skulle blifvit en omöjlighet, kom från annat håll. »Visse herrar», skrifver C. G. Tessin följande året, »åtogo sig ej blott att förskjuta medel till teaterns nödiga reparation samt till magasins anskaffande, med mera som förlag fordrade, utan ock att låta undervisa och inrätta de nya aktörerna uti allt det som till den sysslan hörde.» Sina förnämsta gynnare och ifrigaste befordrare hade det nya företaget i riksrådet grefve Carl Gyllenborg, den förut nämnde friherre Anders Johan von Höpken och riksrådet Erik Wrangel. Till dem hörde ock de tvenne personer, hvilka nu jemte Höpken fingo inseendet öfver den nya scenen sig anförtrodt, nemligen öfverste Nils Palmstjerna och kammarherre C. von Olthoff, af hvilka den sistnämnde visade sig särdeles
