nitisk att öka sällskapets spellista. Till direktör för spektaklerna förordnades fransmannen Charles Langlois, som varit medlem af den senast i hufvudstaden uppträdande franska truppen.
Den »Kungliga svenska skådeplatsen», såsom den nya teatern kallades, kunde alltså den 4 oktober 1737 öppna sina portar för den skådelystna allmänheten, hvarvid uppfördes en fransk komedi, »Plutus eller Mammon», öfversatt af Olthoff. Några dagar senare följde den första originalpjesen, Gyllenborgs »Den svenska sprätthöken», föregången af ett inträdestal, ett slags inledning till skådeplatsens verksamhet, hvari densamma för publiken angaf sin ställning och sitt syfte, »när svenska komedierna begyntes».
Sällskapet hade, som nämndt, fått privilegium på att begagna den kungliga teatern för sina föreställningar, som skulle äga rum två gånger i veckan. Detta betydde då för tiden detsamma som Bollhuset, samma trähus, som förut kallats Lejonkulan, uch der den tidigare svenska truppen uppträdt. Uppfördt år 1666 af Nikodemus Tessin söder om slottet, var det länge hufvudstadens enda egentliga teaterlokal. Det säges hafva varit af »goda proportioner och hedrande byggmästarens smak och insigter», men befans längre fram för litet för de växande anspråken på ut-rymme. Äfven efter det nya operahusets uppförande tjenstgjorde det dock en tid. Det var här som Gustaf den tredje den 16 mars 1792 bevistade den franska truppens föreställning, den sista i denna byggnad, innan han begaf sig till den ödesdigra maskeraden i operahuset. Efter hans död blef huset nedrifvet, och på samma plats uppfördes den nu der befintliga obelisken.
Likasom de underrättelser, vi äga om sällskapet, i allmänhet äro ganska knapphändiga, så känner man många af dess första medlemmar snart sagdt blott till namnet. Några af dem utbildade sig till verkligt utmärkta skådespelare. Vi nämna här endast de tre mest bekanta. Christofer Knöppel var, utom en framstående skådespelare, äfven en flitig författare och öfversättare för scenen. Likaså Petter Lindahl, hvilken berömmes som en ovanligt begåfvad artist och särskildt utmärkte sig i återgivandet af de då så omtyckta och i oändlighet varierade arlekins-rollerna. Petter Stenborg slutligen, som senare under vidriga omständigheter skulle upprätthälla den »Kungliga svenska skådeplatsens» traditioner i
