Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/306

Den här sidan har korrekturlästs

298

hufvudstaden, gjorde ock vid denna scen sina första lärospån och blef en af dess bästa förmågor. Vi anmärka till sist såsom något nytt för detta sällskap, att dess qvinliga sujetter voro de första svenska skådespelerskor som veterligen uppträdt i vårt land.

Den nya teaterns spellista var ganska rikhaltig. Utom de lindansningar, luftspringningar m. m., som förekommo mellan akterna, utgjordes den egentliga repertoaren af ett öfvervägande antal öfversättningar, mest från franskan (Molière, Regnard, Legrand, Saint Foix etc.) och danskan (Holberg). Men de svenska originalstyckena bilda ock ett aktningsbjudande antal, heldst om man besinnar, att de aldra flesta skrefvos för denna scen. Bland de senare åter äro sorgespelen (af den nämnde Erik Wrangel, Celsius, Hesselius m. fl.) förherskande. Dessa förbigå vi emellertid här, så mycket heldre som de ej äro skrifna med någon större talang och för vår tid förefalla långt mera främmande och konstlade än komedierna. Till lustspelen kunna äfven räknas en del stycken af mera fantastisk natur, herdaspel och operetter, delvis skrifna såsom text till musik eller med inflätade sångstycken, alla utan större eller mera varaktigt värde, såsom småstycken af Knöppel, Lindahl och Lalin m. fl. Antalet af svenska lustspel i egentlig mening är ganska ringa. Under de första åren af teaterns verksamhet, då i allmänhet lifaktigheten är störst, framträda de bästa, Gyllenborgs, Modées och Dalins stycken. De tvenne förstnämnda lemna vi tills vidare för att längre ned egna dem en utförligare behandling. Dalins komedi »Den afundsjuke» är redan omnämnd i sammanhang med denne författares öfriga arbeten. Den erbjuder ej synnerligen stort intresse, då den, i likhet med hans äfven för denna scen skrifna sorgespel »Brynhilda», är temligen torr och matt. Tydligen påverkad af Holberg, äger den snart sagdt sin enda förtjenst i den för sin tid särdeles lyckade dialogen. Längre fram möta vi Knöppels lilla fars »Mötesplatsen i mörkret», visserligen en bagatell, men ledigt och roligt skrifven. Såsom en representant för förfallets tid inom denna scens korta historia kunna vi betrakta Johan Stagnell. Hans tvenne förnämsta stycken, »Baron Sjelfklok och Fröken Grannlaga» och »Den lyckelige banqueroutieren», framträdde under det sista spelåret, då teaterns anseende och popularitet voro i starkt aftagande. Ett svagt inflytande från