300
underhandling. Om sommaren nyssnämnda år anlände också truppen och började på hösten sina föreställningar på Bollhuset, hvarifrån det svenska sällskapet alltså nu definitivt var undanträngdt.
Den »Kungliga svenska skådeplatsens» verksamhet var härmed tilländalupen. Den stannade äfven den vid ett försök, om ock långt aktningsvärdare och långt betydelsefullare än det föregående. Den blef en förberedelse, en lärotid för den kommande fortlöpande utvecklingen. Att den ej blef mera, berodde af flera omständigheter, hvaraf vi i det föregående antydt några. Dess första mäktiga, men fåtaliga gynnares intresse och uppoffrande nit blefvo ej långvariga. Det bistånd och den uppmuntran från tronen, som den så väl behöft, och som skulle kunnat verka så kraftigt, kommo den aldrig till godo. Intet öfverlägset skaldesnille framträdde här, likt Holberg i Danmark, för att rycka nationen med sig och skapa ett sjelfständigt inhemskt drama.
Om den svenska teaterns öden efter 1753 är ej mycket att säga. Sedan Hastfehr fått tillstånd att spela i landsorten, men misslyckats och efter ett år tröttnat vid sitt otacksamma värf, erhöllo aktörerna Lindahl och Berghult, som bildat en ny trupp, liknande tillstånd. Stenborg, som med större delen af den ursprungliga truppen stannat i Stockholm, lyckades ej ens få tillstånd att alternera med den franska truppen på Bollhuset. Ända till 1772 fortsatte han dock under stor nöd och tryckande bekymmer att spela, stundom äfven i landsorten. Utan stadigt hemvist i hufvudstaden, måste han söka sig rum än här, än der, ofta på de sämsta lokaler. Den svenska skådespelarkonsten hade också nedsjunkit i den djupaste förnedring, ett föremål för förakt och hån, och minnet af den svenska teaterns bättre dagar hade nästan förbleknat, då med Gustaf den tredjes tillträde till regeringen en ny, ljusare tid randades. Det var då, sedan konungen afskedat sin faders franska trupp, som den gamle Stenborg i sin nöd framkom med en ödmjuk ansökan att få begagna Bollhuset och erhålla något årligt understöd. Konungen gaf sitt bifall till en profföreställning, till hvilken han sjelf infann sig. Denna föreställning, så ömklig och torftig den än var, mottogs af allmänheten med stormande bifall och blef af stor betydelse för framtiden, ty det var under inflytande af publikens
