302
är ock, likasom hans politiska, i grunden fosterländsk, hvarjemte i båda röjer sig ett omisskänligt inflytande från det land, der han tillbragt sin första mannaålder. Redan under sin vistelse i England hade han offentliggjort ett par politiska småskrifter. Återkommen till fäderneslandet utgaf han 1723 dels en öfversättning från en engelsk tolkning af Racines tragedi »Andromache», märklig såsom affattad på orimmad vers, dels en fri och lokaliserad bearbetning af Richard Steeles komedi »The lying lover», på svenska kallad »En bättrad villhjerna». Dessa båda stycken upptogos längre fram på den »Kungliga svenska skådeplatsens» repertoar. »En bättrad villhjerna», hvars original i sin ordning är en bearbetning af Corneilles betydelsefulla komedi »Le menteur», är skrifven på ett ledigt språk, delvis på god vers, och förtjenar särskild uppmärksamhet såsom den äldsta här utgifna öfversättning af ett främmande lustspel. Mest betydande och i viss mon epokgörande är dock det arbete af Gyllenborg, som här nedan återgifves. Ehuru idéen och ett par scener äro hemtade från ett franskt stycke, försvarar dock »Den svenska sprätthöken» sin plats såsom svenskt original och får ökad betydelse af den omständigheten, att den är det första svenska lustspel, som öppnar den »Kungliga svenska skådeplatsen». Det främmande inflytande, som spåras i stycket, härrör förnämligast från de engelska lustspelsförfattarne och är någon gång märkbart äfven i språket. Styckets syfte är, såsom författaren sjelf antyder, dels att roa, dels att opartiskt framställa tvenne tidslyten, nemligen »öfverförfiningen hos den gamla högadeln och råheten hos den lägre landtadeln». Den förra ytterligheten, mot hvilken stycket förnämligast är riktadt, representeras af Grefve Hurtig, den senare af Junker Torbjörn Ränterik, under det författarens åsigt företrädes af Baron Stadig (jemte Amiral Enterfelt). Vi anse oss i detta sammanhang böra framhålla, att Gyllenborg redan genom sin börd (fadern, Jakob G., var den förste af namnet, son af apotekaren S. Wolimhaus, och modern, Anna Katarina Thegner, var likaledes af borgerlig slägt) tillhörde den yngre eller embetsmanna-adeln, likasom han, hunnen till mogen ålder, trädde i den skarpaste opposition mot Horn och den gamla högadeln. — Styckets innehåll är i största korthet följande: Grefve Hurtig och baron Stadig äro båda förälskade i den unga, vackra och rika enkefru Lotta Enterfelt, hvars hand
