ytterligare eftersträfvas af den penningdryge och ohyfsade junker Torbjörn Ränterik. Den förres böjelse besvaras till en början af fru Lotta, oaktadt all den sprättaktighet, Hurtig, som nyss hemkommit från Paris, lägger i dagen. Men i följd af hans inbilska och mindre diskreta uppförande vändes hennes hjerta småningom från honom för att i stället fästa sig vid den solide och allvarlige Stadig, som hon ej sedan barndomen sett. En afgörande brytning inträder, sedan hon fått kunskap om, huru Hurtig på ett kaffehus förgått sig mot hennes fader, den gamle karolinen amiral Enterfelt, som för honom var obekant. Hon gifver nu Stadig sin hand, och Hurtig, hvars flygtiga sinne redan ombytt föremål, friar med bättre framgång till Stadigs halfsyster, den muntra fröken Sophia Gladlynt. Såsom vilkor uppställer dock denna en skämtsam kapitulation, som till alla punkter af Hurtig antages, och hvarigenom han förbinder sig att helt och hållet aflägga sitt sprättaktiga franska väsen och åter blifva svensk. Junker Torbjörn får hålla till godo med fru Lottas kammarjungfru Sara, som dock upptäckes vara af adlig börd och som väl får antagas vara i stånd att kurera junkern för hans fel. När ridån faller, hafva alla funnit en make, i det äfven Hurtigs kammartjenare Lars Lustig blir förenad med den hittills till löpare förklädda Brita, och till och med Torbjörns dräng Truls får löfte om sin Ingri.
Reinhold Gustaf Modées namn är fräjdadt i vårt lands juridiska literatur, förnämligast genom det s. k. »Modées verk», »den vidsträcktaste af alla förordningssamlingar som i Svea rike någonsin blifvit gjorda». Hans embetsmannabana företer ej något särdeles ovanligt. Född 1698, blef han auskultant i Göta hofrätt 1717 och ingick sedan i kansliet, der han 1728 blef registrator. 1740 utnämndes han till sekreterare i kanslikollegiet och 1746 till assessor i Åbo hofrätt, från hvilken syssla han 1750 tog afsked med titel af kansliråd. Redan två år härefter afled han.
I vitterhetens historia har Modée först i senare tider blifvit allmännare bekant såsom författare till tre af den svenska frihetstidens bästa lustspel, alla uppförda på den skådeplats, vi nyss skildrat. Sjelf utgaf han dem alla utan utsättande af sitt namn. Med skäl kan han kallas frihetstidens bäste lustspelsförfattare. En klar insigt om scenens fordringar, en stor förmåga af karaktersteckning och ett ovanligt anlag för det komiska utmärka honom framför de samtida svenska
