Baron Stadig. Jag är hvarken förveten eller frågvis.
Grefve Hurtig. Ja, gå din väg, min ganska ärbare och tväre kusin; men kom i håg, att här näst, jag får se dig, du skall önska mig lycka till att äga den sköna, den täcka fru Lotta Enterfelt, Amiral Enterfelts dotter. Få se, om din kloka hjerna har emellertid användt sin tid bättre än jag.
Baron Stadig. Nämnde I fru Lotta Enterfelt, kusin?
Grefve Hurtig. Ja, rätt densamma.
Baron Stadig. Hör, grefve: låt mig råda er som en vän, att, när det kommer er i hufvudet till att förnöja antingen er egen fåfänga inbillning eller andras förvetenhet, medelst det I diktar någon lycka, som I vill folk ska’ tro att I haft hos det vackra könet, I då åtminstone skonar den, hvilkens dygd och förstånd äro så kunniga och så utan gensägelse, som fru Lottas äro.
Grefve Hurtig. Jag tör kanske ha glömt bort, huru laggranna I ären, godt folk, här i Sverige; men det vet jag, att i Frankriket aldrig någon dömes för att hafva gjort ett fruntimmers dygd för när eller att just hafva skylt henne för en odygd, när han säger, att hon ämnar gifta sig. Och hvad fru Lottas förstånd angår, så trots att I, kusin, eller någon annan kunnat kraftigare bestyrka de goda tankar, som både I och så många andra hysa derom, än jag, då jag berättat hennes och mitt välgrundade begrepp hafva derutinnan förenat sig, att hon aldrig kan göra ett bättre och henne anständigare val d’une chère moitié än äfven[1] af denne närvarande Wilhelm Hurtig, just sådan som han här står, går och rör sig ... Men à propos, kusin Stadig, hvarföre så tankfull? Eller hvarföre ifrade I er så, när I hörde fru Lotta Enterfelt nämnas? Låt mig se! I är blek, kära Stadig, förfärligt blek .. Tänk, huru hjertat slår på er: puff puff ! Jag må aldrig tro, kusin ...!
Baron Stadig. Du må tro, hvad du vill, Hurtig, så vet, att jag är kär, ja rätt så kär åt fru Lotta som du, fast inte så lycklig. Ja vet, att jag är din rival, som sätter all sin lycka och allt sitt nöje uti ågan[2] af den vackra frun, och som skall göra allt det han någonsin i verlden kan, till att rycka dig utur händerna en skatt, som du hvarken förtjenar eller vet att sätta rätt värde uppå.
