Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/322

Den här sidan har korrekturlästs

314

Du vet, att min styffars hastiga död tvingade mig att strax resa hemåt, så att jag inte fick hafva några stora bekantskaper med folket der. Ej må jag tro, att alla fransoser äro så vispute som din grefve?

Champagne. Herr baron, jag vill säga er rätt, huru det hänger tillhopa, så vida jag i min enfaldighet kunnat begripa saken. I Paris är ej så lätt för en främmande att göra bekantskap med; der vill tid och äfven ett något kostbarare uppförande till, än våra svenska pungar, ja äfven vår resande ungdoms flygtiga sinnen tillåta. Men de franske sprätthökar — om jag mins rätt, så kalla de dem petits maîtres — de ställa sig allestädes in; dem får en främmande strax och mycket lätt umgänge med, de föra honom i sällskap, der spel och andra odygder göra allt tidsfördrifvet. Der tappa våra unga herrar deras penningar, der förlora de sin helsa, få sa’lbrutna näsor, och der blifva de sådane narrar, som en hoper af dem komma hit hem igen, då de sedan vilja inbilla sina landsmän, att de haft den förnämsta bekantskapen i Frankriket, varit i gunst hos de högsta damerna, och att deras klädning, tal, åthäfvor, ja jag vet inte hvad mer, är allt efter det aldra nyaste fransyska modet, à la mode de France, ma foi.

Baron Stadig. Du talar mycket förståndigt, Lasse. Jag hade aldrig trott, att du skulle hafva kunnat göra så djupsinniga observationer.

Champagne. Herr baron lärer minnas, att jag varit en förlupen djekne och äfven inte af det dummaste slaget; dessutom så plägar man säja, att man utaf skadan blifver klok, men inte rik. Att min grefve utaf sin skada ej blifvit rik, är beklagligt alltför sant; men jag fruktar, att jag är den endaste, som af hans skada blifvit klok. Men jag ser, det lärer nu snart vara tid för mig att gå, dit min grefve befalt mig.

Baron Stadig. Säg mig först, hvad var det, min kusin hviskade dig i öronen?

Champagne. Jo, han sade sig skola gå litet på Tourongs kaffehus, och bad mig emellertid, och om en liten stund, anmäla honom och er hos fru Lotta samt att sedan komma och säga honom till, då han strax ville skynda sig hem, till att introducera er hos sin sköna kärsta. Ha, ha ...

Baron Stadig. Men hvarföre ler du, Lasse?

Champagne. Jag vet min sann inte, om jag skall gråta