316
njugger spar och grymmer nöter.[1] Bry dig inte derom du, Lasse, din grefve lönar dig väl, så länge det varar, och när det är allt, så far väl, grefve! säger jag. Men se här kommer den vackra enkans dräng, Hans löpare kalla de honom. Jag skall sända honom efter frustu-smällan[2] att anmäla mitt ärende. Dock, hvad skall jag göra? Den unga flepen[3] är så svartsjuk om sin sköna, att jag lär inte få ett godt ord af honom. Det bästa är, att han bär hjertat temligen lågt i byxorna, så att bara jag ser på mitt stekspett. här, så kusar han som en hund.
Fjerde inträdet.
Champagne, Hans[4] (i löpare-kläder).
Champagne. Bon jour, munsier Hans.
Hans. Om bonn’ är sur eller söt, munser fransos, hvad går det mig an?
Champagne. Är mamosell Sara hemma?
Hans. Här bor ingen mamosell här; fråga efter henne i grannskapet.
Champagne. Jag vill säga jungfru Sara, morbleu!
Hans. Här bor en ung flicka, som heter Sara, ärlig piga tror jag hon var, förrän hon vardt bekant med dig. Men om hon är jungfru eller inte, det tur du bäst veta, fransos; åtminstone är jag säker uppå, att du inte har gjort henne dertill. Stackars Hans, här kommer den utputsade grefven och vill förföra min fru, kan tro, och denna fransyska näsperlan vill rent af våldtaga Sara. Jag kunde gråta af förtret att se henne så lätt på tygeln, och ändå emot en förbannader utbölinge. Jag har likväl så träget friat efter henne, gifvit henne många vackra skänker, lupit hennes ärender som en hund och uppvaktat henne mera än min egen fru. Litet förrän frun reste från landet, tog hon emot en gullring af mig, som kostade två goda plåtar; då, kan tro, hette jag »min kära Hans», då klappa’ hon mig på
- ↑ Grymmer = hin; nöta = njuta, få. (»Snål spar och f-n tar.»)
- ↑ Frustu-smälla = kammarpiga, pigsnärta.
- ↑ Flep(er) = mes, mjeker.
- ↑ Af förbiseende så kallad här, tydligen densamme som å personförteckningen kallas Måns. — Scenen måste från detta inträde tänkas förbytt till gatan e. d. utanför fru Enterfelts bostad.
