jag är befald af min grefve att vara i flygande tillbaka: han är sa pickhågad, att hvart ögonblick är längre för honom än hundra år, till han får höra, om han får se sin sköna fru.
Sara. I borde, munser, vänta till dess hon kommer igen, att få af henne sjelf taga svar.
Champagne. Det är nog, min sköna, att I, som är den andra henne sjelf, gifvit honom tillstånd att komma. Derföre adieu, ma belle, à revoir. (Springer ut.)
Sara. Munser, munser! — Den vispen är redan borta! Men kanske hans herre är hastig till sinnes och tål inga dröjsmål; ja, det måste så vara, ty eljest är jag försäkrad derom, efter alla de hjertunge-ord, han har sagt mig, att han aldrig kunnat slå ut[1] en så god lägenhet att vara allena med mig. Jag tyckte, jag kunde märka, huru han tvingade sig sjelf att snart sagdt löpa bort. Farväl, Hans. (Går ut.)
Sjette inträdet.
Hans (allena). Ja, far ända till blåkulla, ditt troll! Antingen är jag mycket bedragen, eller blifver du erbarmligen dragen vid näsan och begabbad på köpet. Tänk om denne snushanen varit så het på gröten som du! Ack jemmerligen att be en ungkarl, och en fransos på köpet, gå ensammen med sig i en kammare! Och likväl ska’ Ni veta, att mot mig var hon så kräsmaga, att hon aldrig en gång ville blifva ensam med mig uti en hölada, fast den var så stor, vid och bred som kungsstallet här. Jag säger inte mycket, men det säger jag: gif du man mig min ring igen, och löp sedan efter alla fransoser, som finnas öster och vester, norr och söder, och Hans skall skjuta efter med begge händern; ja men skall han så.
- ↑ Slå ut = afslå, afstå från.
