330
Fru Lotta. (Till Sara afsides.) Låt mig se, Sara. Ah, det är från min far! Säg honom, att han ber sin herre komma in; emellertid vill jag läsa brefvet.
Sara. (Till Truls.) Er herre skall vara välkommen.
Truls. Och jag med utan tvifvel. (Går ut.)
Fru Lotta. (Läser sin faders bref.) »Jag hoppas, min kära dotter, snart vara så lycklig att se dig i Stockholm; emellertid sänder jag dig en ung friare, Junker Torbjörn Ränterik. Han är så pickhågad att se dig, att han inte släppt mig, förrän jag igenom dessa rader skulle skaffa honom tillträde, fastän jag hoppas vara rätt så snart framme som han. Han är fuller inte särdeles hyfsad. En gammal farmor, som haft hans uppfostran, har med alltför mycket sjelfsvåld gjort honom så litet belefvad, som du lär finna honom; men han är deremot en af de rikaste här i länet, han är af hederligt folk, hans person tyckes vara väl nog, och en klok hustru finner sig aldra bäst, när hon får sjelf tillhyfla sin man.
Jag är min käraste Lottas
Trogne Fader,
Enterfelt.»
Sjelf tillhyfla sin man? Nej, tack för det, kära far, den sysslan tar er dotter aldrig på sig. Jag har hört talas om denne Junker Ränterik; det skall vara en underlig persedel. Men är dock inte mitt öde sällsamt! Mitt hjerta förklarar sig för en kavaljer, som menar hafva lärt så väl att lefva, att han tror sig kunna mästra andra, och far min vill här gifva mig en man, den der ännu behöfver att lära’t. Om den förre inbillade sig mindre, och den senare förstod mera ... men hvad då? Ack, kärleken är blind, och så är du med, min kära Lotta. Men vet du hvad, Sara? Junker Ränterik känner mig rätt så litet som hans dräng; derföre går jag ut och lemnar dig att vara i din frus ställe så länge.
Åttonde inträdet.
Sara, Junker Torbjörn Ränterik, Truls Ändafram.
Junk. Torbjörn. (Till sin dräng.) Hon kunde fuller stiga upp likväl, det våpet, när förnämt folk kommer in till henne.
