334
Champagne. (För sig sjelf.) Låt mig si, hvem skulle jag väl vara nu? (Slänger benen åt den ena sidan af teatern och förställer sin röst något groft.) Utan tvifvel Lars Lustig. (Slänger benen åt den andra sidan och förställer sin röst annorledes.) Min herre Lustig, Ni a juga som en skälm, ma foi. (Slår sig sjelf en örfil och slänger strax derpå åter benen till den andra sidan.) Hör, monsieur Champagne, fast du är fransos, så får du väl veta hut för allt det; der har du din örfil igen! (Slår sig en örfil på an- dra kindbenet, slänger åter benen åt andra sidan och grinar illa.) Aj aj, du vara förbannadt tunghändt, din grymma svenska du! (Sätter sig midt för teatern och talar med sin vanliga röst.) Men hör du, munser Lustig, och du, munser Champagne, jag vill inte veta af något slikt krakel, hör I det! I måste förlikas, era bälghundar,[2] embrassez vous, coquins! (Lägger begge armarne i kors om hvarandra.) Fort bien! (Springer upp igen.) Ni sku veta, kära vänner, att desse två tokar träta och slåss om min hedervärda person, och om hvilkenderas namn jag skall bära; men jag fäller en högrättvis dom i saken och förklarar, det jag vill heldre vara en svensk narr än en utländsk Pickelhäring, samt att hädanefter och i evärdeliga tider mitt namn är, blir och vara skall Lars Larsson Lustig, hvarmed parterna kunna taga deras afträde. (Springer så åt den ena sidan och bugar sig och sedan åt den andra sidan, samt ställer sig sist midt för teatern.) Gå nu era färde, era slynglar. Men jag står så länge och processar här jag, att jag lär få huden full af bannor och ett kok stryk på köpet af min grefve. Efter gamla vanan och à la mode de Paris, så kan han inte se ett nytt flickansigte, förrän hugen leker efter densamma; då ska’ veta Lasse får ränna till att efterspana, hvar den sköna bor, samt göra bekantskap med hennes pigor och drängar, till att utforska hvem hon är, gift eller ogift, rik eller fattig, ja snart sagdt hela hennes slägtregister. Och
