336
Andra inträdet.
Lars Lustig, Amiral Enterfelt.
Amiral Enterfelt. Hå hå! (Står och pustar.) Jag känner, att jag blir gammal. Tänk, jag lemnade min vagn i Norrmalms tull[1] att låta visitera mina koffertar och har inte gått längre än derifrån hit, och likväl är jag trötter. Ja, det är så: mycket trälande och släpande i ungdomen, långa sjöresor och svåra blessurer, men, himmelen vara tack, inga odygder, komma nu efter på min ålderdom, märker jag, det är väl, det är väl. Men här träffar jag en, som tör kunna säga mig, hvar min dotter Lotta bor. — Hör, min vän, får jag fråga, om I till äfventyrs skulle bo på denna gatan, jag menar de kalla henne Nygatan? Göra de icke så, min vän?
Lars Lustig. Jo men, min kära herre, gatan heter Nygatan hon; och jag och min grefve har bott här, låt mig si, jo allt sedan i går.
Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl; men hvem skulle väl vara er grefve, min vän?
Lars Lustig. Grefve Wilhelm Hurtig heter han, herre.
Amiral Enterfelt. Så tjenar I hos honom? Det är väl, det är väl. Han hade en hederlig och vacker[2] herre till fader, min mycket goda vän; han har ock haft hederliga och stolta förfäder, som alla gjort Sverige stora tjenster, alla gamla uppriktiga svenska män. Er grefve känner jag inte, min vän, men jag hoppas, han vanslägtas inte.
Lars Lustig. Jag hoppas så ock, kära herre; jag önskar, vårt hopp slår oss inte begges felt.
Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. De ha sagt mig, att han är nyss hemkommen ifrån sina resor; utan tvifvel måste han hafva lärt mycket godt under den tiden: hans slägt har så gjort före honom. Åh, jag mins hans farbror, grefve Claes Hurtig i verlden, vi voro skeppskaptener tillhopa i vår ungdom; han vardt slagen som vice amiral i en sjöbatalj. Det var en man det, käckare drog aldrig värja, och en förståndigare eller ärligare har aldrig trådt på denna gröna jord ... Ja, säger jag, mins, när han kom hem från sina resor, låt mig se, ja ja, det kan fuller vara några
