338
Sara. Ja, gör hon så, ers nåd. Hon lärer hjerteligen fägna sig öfver er ankomst.
Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Men hur står det till med dig, min flicka? Har du fått någon friare här i Stockholm, heller huru?
Sara. Friare hänga inte på hvar buske, ers nåd. Hvem vill hafva en så fattig flicka, som jag är?
Amiral Enterfelt. Om du är dygdig, så är du rik, min dotter; din tid tor komma, när du det minst förmodar. Haf tålamod, min dotter, det är väl, det är väl.
Sara. Det vore ändå bättre, ers nåd, om jag inte behöfde hafva tålamod. Men här kommer min fru.
Fjerde inträdet.
Amiralen, Sara, Fru Lotta Enterfelt, Fröken Sophia Gladlynt.
Fru Lotta. I är hjerteligen välkommen, min kära far! Jag hoppas, I mår väl och har haft en lyckelig resa?
Amiral Enterfelt. Det gläder mig, min Lotta, att jag finner dig vid en god helsa i dessa sjukliga tiderna. Min resa har gått lyckelig och väl, och jag är så frisk och sund, som en man vid mina år det kan förvänta. Men huru har du mått, sedan vi skildes åt?
Fru Lotta. Väl nog, min far, undantagandes min hufvudvärk, som jag nu är så van vid, att jag ej räknar den mer för någon sjukdom.
Fröken Sophia. (Rycker fru Lotta i armen.) Skall jag säga amiralen, hvad för sjuka som nu plågar dig mest, min Lotta?
Fru Lotta. Jag tänker, du är galen, flicka.
Amiral Enterfelt. Ja ja, mitt barn, vi måste alla hafva något att blåsa uppå, den ena det, den andra det, det är väl, det är väl. — Men se, är icke min gudotter fröken Gladlynt här?
Fru Lotta. Äfven hon i lefvandes lifvet, gufar, äfven så galen och äfven så yr, som när I såg henne sist.
Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Det fägnar
