340
och mandom till adelståndet; han och jag hafva tjent oss upp ifrån det aldra ringaste, han till generalmajor af kavalleriet, och jag till amiral. Vi hafva begge varit lyckelige i våra giften, begge lyckelige i våra barn, och begge så lyckelige att lemna dem i godt tillstånd efter oss. Han fick väl inte lefva så länge som jag; men när han dog, så dog ock en så ärlig och redlig patriot, en så brav officerare, en så god och uppriktig vän samt en så lustig och angenäm sällskapsbror som någon i hela Sverige, ta’n hvar man vill.
Fröken Sophia. Min fars endaste dotter tackar er mycket, gufar, för det I talar så väl om honom.
Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Jag mins, jag var på hans bröllop med er mor, gudotter, som då var Guvernör Baron Stadigs enka. Der var fnysande och snorkande,[1] skall I veta, fast i mjugg. Några af brudens slägt tyckte giftermålet olikt; Gladlynt förstod saken rätt: han satte näsan rätt så högt i vädret som de. Kallsinnigheten emellan honom och dem varade i några år, men när de sågo, huru han på allt sätt gjorde er mor lycklig, hvad noga omsorg han tog om sin styfsons uppfostring och egendom, och huru han i alla måtto älskade honom som sitt eget barn, då vardt allt väl igen. Er goda mor lefde inte så många år, som hennes fromhet och dygdiga lefverne hade varit nödigt till ett exempel för andra här i verlden, och hennes död var orsaken, att min goda bror och vän, er far, ut af sorg snart följde efter.
Fröken Sophia. Men, min gufar, har inte fru Lotta orsak att vara svartsjuk? I talar så mycket med mig, och intet med henne. (Till fru Lotta.) Tänk om grefve Hurtig gjorde så, min Lotta lilla!
Fru Lotta. (Till fröken.) Tig, din fjolla! (Till amiralen.) Ja, min far, Fiken tyckes ha rätt: jag har min sann orsak att vara litet misslynt.
Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Jag är gammal, flickor, och har sett samt öfverlefvat mycket här i verlden; derföre berättar jag ock gerna, hvad i förra tider sig tilldragit. Jag har gjort det till att roa er begge.
Fru Lotta. Men hvad är det för en friare, som min far har sändt sin dotter neder ifrån landet?
Amiral Enterfelt. (Ler.) Hvem? Junker Torbjörn?
- ↑ Fnysa och snorka = yttra sin ovilja och sin missaktning.
