Fru Lotta. (Till fröken.) Vill du inte en gång låta mig vara tillfreds, din leda flicka du?
Amiral Enterfelt. Hvad säger min Lotta?
Fru Lotta. Jag säger, min kära far, att jag har sett grefve Hurtig; han hafver ock gjort mig den äran att en eller annan gång besöka mig; jag finner intet obehagligt i hans väsende. För det öfriga lemnar jag allt i min fars behag och skall med hörsamhet ställa mig hans befallning till efterrättelse.
Fröken Sophia. (Nyper henne sakta i armen.) Tänk likväl, hvad lydigt barn du är!
Fru Lotta. Fiken, Fiken, trå som icke rätt nu slår dig.
Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Jag gläder mig af allt hjerta, att jag just får en måg utur den familjen, som jag alltid haft en särdeles respekt före. Om du då vill som jag, min Lotta, så, der grefven skulle frambringa sitt ärende, lärer du gifva honom derpå ett nöjaktigt svar. Jag vill i morgon med posten berätta hans goda faster derom.
Fru Lotta. Min fars befallning skall med all lydnad blifva efterkommen.
Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Men, kära barn, gubben behöfver hvila sig litet. Sedan vill jag gå på kaffehuset, innan aftonmåltiden. Min Lotta, får jag gå i den kammaren, du ämnat mig?
Fru Lotta. Jag har sjelf tillsett, att allt är uti god ordning. Jag önskar min kära far en god ro.
Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl.
Femte inträdet.
Fru Lotta, Fröken Gladlynt, Sara.
Fru Lotta. Jag tror, du är från vettet, Fiken, till att bry en, som du gör; jag blir min sann ond med allvare.
Fröken Sophia. Låt mig se, huru du ser ut, när du är ond! Jo just som då du sist sände den stackars grefve Hurtig från dig.
