344
Fru Lotta. Kom, du fjolla, låt oss blifva litet allvarsamma. Jag skall säga dig en underlig sak: tror du, att, rätt så pickhågad som jag var, förrän jag visste, om min far ville samtycka till mitt giftermål med grefve Hurtig, rätt så indifferent kommer mig nu den saken före?
Fröken Sophia. Griller, griller, min vän.
Sara. Grefven är der ute, ers nåd.
Fru Lotta. Bed honom komma in. (Till fröken Fiken.) Jag tillstår, min engel, att, när jag hör, grefven skall komma, jag väl känner återkomsten af min svaghet, men ej på långt när så häftigt som tillförene. Jag svär dig, att det är sant, men kan ej utgrunda, hvad sådant kan hetyda, om icke det, som jag hört, att vi naturligen längta efter, hvad vi tro svårt att bekomma, men att, när svårigheten är borta, längtan minskas, ja omsider stannar. Jag säger intet mer, men få se, hur det går.
Sjette inträdet.
Fru Lotta, Fröken Gladlynt, Grefve Hurtig.
Grefve Hurtig. Ma charmante cousine, jag beder om förlåtelse, att jag inte kände er, sist jag hade den äran att se er, eller visste den lyckan, jag hade, att vara er så när skyld; jag kände dock, att det var något i blodet, som kom mig att känna ett je ne sais quoi, som man säger i Frankriket.
Fröken Sophia. Åh, här i Sverige säger man, grefve, att när man kommer i ett hus, så visar man första höfligheten åt frun deraf; för det öfriga så har jag alltid vetat att, som mig bort, sätta värde på den lyckan att vara ert syskonbarn.
Fru Lotta. (Till fröken.) Jag ser, min engel, att grefve Hurtigs visit var denna gången ämnad först till er och sedan till min spegel.
Grefve Hurtig. Fru Lotta! Min kusin! Två emot en är för mycket. Jag hoppas, min vackra fru kan inte taga illa upp, om min agreabla surprise att hafva en så vacker och af mig härtills okänd kusin, samt att par hazard träffa henne här, kom mig att manquera i de
