Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/357

Den här sidan har korrekturlästs
349

Junk. Torbjörn. Den här lymmeln Truls, han ville ändteligen, jag skulle gä in i denna stugan, och sa’, att de dricka te här; jag har nu setat här halfva timmen, snart sagdt, och bugat, men ingen af er, go’ herrar, har vålat er att dricka mej te. Ja’ är likväl så god som någon af er, ska’ ni veta, och vill ingen af er dricka te mej, så kan ja’ väl dricka för mej sjelf.

Baron Stadig. (Till de andra.) Han lär inte ha alla skrufvar fasta, märker jag; han har hört, att man dricker té här, och det har han förstått, som skulle man dricka honom till. Låt oss göra så alla på en gång. (Till junker Torbjörn.) Junker, jag har den äran att dricka er te. (Så göra ock alla de andra och buga sig för honom.)

Junk. Torbjörn. (Bugar sig igen för den ena efter den andra.) Jag kan inte göra mer än en besked i sänder, go’ herrar; men ge Ni mej tid, så ska’ jag svara hvar och en i sin ordning. Jag har ännu aldrig spottat i kannan, vet Ni. Hör, gosse, ge Junker en kopp med!

Bertil. Ja, herre. (Sätter en kopp kaffe för Junker.)

Junk. Torbjörn. Hör, pojke, vet du hva’? Ja’ är inte van att dricka ur fingerborar. I min bygd dricka vi utur röda skålar, kan tro; men jag ser, manéret här uppe i landet är att dricka utur spräckluta:[1] det skall fuller vara förnämare det utan tvifvel. Så ge mej hit en skål, som håller ett halfstop, och äfven det är litet nog för Junker Torbjörn.

Bertil. Det ska’ ske, herre. (Löper ut.)

Baron Stadig. Ni har fuller inte varit länge här, junker?

Junk. Torbjörn. Jag kom hit i måros, och ville jag vore hädan ren. Ingen känner jag, å ingen känner mej. Får ja’ man beställa ett ärende, hvarföre jag reste hit, så hoppas jag aldrig se Stockholm mer, så länge jag lefver. (Bertil kommer in, sätter en stor skål kaffe på bordet för Junker. Junk. Torbjörn ser på skålen.) Jag hoppas, de ha inte lagt pors i detta ölet: det sir så svartbrunt ut; men kanske det är mumma. Ja’ mins, min granne, inspektören på Supnäs, traktera’ mej med slikt, litet före min bortresa. (Tar skålen, dricker hastigt och bränner sig illa, kastar skålen i backen, springer efter gossen att slå honom.) Jag ska’ lära dej, din

  1. Spräcklut = spräcklig, brokig.
Svenska Parnassen II.23