skor, som täcka mina fötter, starka och stadiga att gå uppå, och inte att sprätta med; att jag knyter dem rätt så väl igen med remmar, som Ni spänner igen era; att mina handskar hålla mina händer varma, hvilket är allt jag håller dem vara nödiga före; och att sist, hvad mitt stekspett här angår, så har jag satt tocka kramsfoglar derpå förr, som Ni är. Säj mej också nu, min fromma herre, om Ni förstår mej?
Grefve Hurtig. Junker, junker, hade Ni rest, så förstode Ni bättre, än Ni gör, att slika ord och manér kunna lätt bringa er en händel[1] på halsen. Ja, jag säger ännu en gång, att det är skada, att Ni inte reser utomlands. Tänk huru det naturliga förståndet, som Ni har, skulle derigenom bli upphyfsadt och er galla litet utspädder: vous brilleriez, par ma foi.
Junker Torbjörn. Har I då rest, herre?
Grefve Hurtig. Ja; kan Ni inte se det, junker? Betrakta alla mina manér, huru fria och otvungna de äro; se, hur snyggt jag kläder mig; i hvad skick allt sitter. Med ett ord, junker, det är omöjligt att vara i allt behaglig och artig utan att hafva varit i det söta, det kära Frankriket.
Junker Torbjörn. Är det möjeligt, herre? Lät mej si! Ja, jag måste fuller resa, hvad det lider. Är det långt till Frankriket?
Grefve Hurtig. Inte längre, än att Ni uti en månads tid kan vara framme, om Ni eljest inte uppehåller er någonstans på vägen, det Ni dock ej behöfver göra; ty utom Frankriket, men särdeles den ljufliga staden Paris, är ingenting värdt att se uppå resan.
Junker Torbjörn. Ja, jag måste min sann resa. Men är främmande välkomna der ute? Grefve Hurtig. Så välkommen, junker, att de kyssa och famnta er, hvar Ni kommer. Alla fägna er; Ni äter och dricker bättre än på någon ort i verlden, har bättre sällskap, mera nöje, njuter mer höflighet; med ett ord, allt öfvergår både er väntan och er önskan.
Junker Torbjörn. Det må gå huru det vill då, resa måste jag. Dock säj mej, herre: har man allt detta utan penningar?
Grefve Hurtig. Kan Ni någonstäds ha något utan
- ↑ Händel = tvist.
