hem och laga mitt hår igen, som kommit i temmelig désordre i mina tvenne bataljer, som jag haft här. Adieu. (Går ut.)
Baron Stadig. Adieu, min kusin. (Går ut.)
Lasse. (För sig sjelf.) Adieu, monsir Lasse. Din grefve spelar ett tusende pockers högt spel. Jag fruktar, han sätter bet på slute’, å då lär han slå trumf på mina örlappar, så att de’ hvisslar efter. (Löper ut.)
FEMTE AKTEN[1].
Första inträdet.
Baron Stadig. (Allena.) Jag vet inte väl, huru jag skall anse den äran, mig är skedd, att den vackra fru Lotta låtit bedja mig till sig i afton att hålla herr amiralen Enterfelt sällskap. Vid andra omständigheter skulle jag hafva ansett detta för en obeskriflig lycka, men nu kan jag inte annat än frukta, att mig dymedelst förebådas den största förlust, som jag någonsin kan lida, och som är oersättlig ... Fru Lottas fader är kommen till staden, hvilkens samtycke endast felades att göra min kusin lycklig; min kusin har ock sagt mig, att fru Lotta äfven betalt honom att i afton infinna sig hos henne, samt att hon förlåtit honom de fel, som han kunde hafva begått. Hvad bör jag sluta af allt detta, annat än att fru Lotta utsett denna afton till att evigt gifva sig i min kusins våld, och att jag endast kommer att vara dertill ett bedröfligt vittne? Men hvad vill jag göra? Jag kan inte vara ond på grefve Hurtig: han har gjort sitt bästa att vinna den ädlaste skatt i hela verlden; jag har ej heller orsak att klaga på fru Lotta: hennes val var gjordt, förrän hon mig någonsin kände; jag kan ej heller säga, att hon gifvit mig den aldra minsta anledning att hoppas, det hon ville eller kunde behjerta min trogna kärlek. Jag vill önska dem begge lycka och med tålamod upptaga mitt oblida öde samt, om möjligt är, tillse, att denna kärlekssvaghet, som på så kort tid så godt som alldeles betagit mig all sinnets ro och allt nöje, må också blifva den sista.
- ↑ Spelar i fru Enterfelts bostad.
