368
samt forna vänskap kunnat af mig fordra. Men (faller åter på ett knä), min skönaste fru, låt inte er vrede emot min kusin sträcka sig längre än till honom. Har han ej vetat att sätta rätt värde på det ädla hjerta, som han var så när till att blifva en lycklig ägare utaf, så tro, att jag håller detsamma för den ädlaste skatt i hela verlden, utan hvilken allt nöje, ja sjelfva lifvet är och skall städse blifva mig både ledsamt och föraktligt. Om detta hjerta tigger jag nu här på mina knän, skönaste fru Lotta, och tillbjuder att uppoffra er deremot ett hjerta, uppfyldt af vördnad och kärlek för er, och som, så länge det äger en bloddroppe, skall hålla för sin största lycka att få höra er till.
Fröken Sophia. Huru kan du, min Lotta, låta bror min stå så länge på knä för dig?
Fru Lotta. Ett så oväntadt tal ifrån er, baron Stadig, har så surprenerat mig, att jag ej en gång märkte ert knäfall, som mig ingalunda tillkommer, eller jag bör tåla. Stig derföre, om er behagar, upp, och var försäkrad om all min erkänsla för ett så hederligt och mig äfven ej obehagligt tillbud. Någon längre bekantskap och vidare umgänge lärer behöfvas, innan I kan rätt veta, om gåfvan, som I begär, svarar emot det värde, I sätter uppå henne. Mig torde ock en längre tid vara nödig till att bättre lära känna den, som för all min lifstid kan antingen göra mig högst lycklig och förnöjd, eller ock outsägeligen eländig.
Fröken Sophia. Min hjertunge, jag mins en viss fru, som ej många timmar sedan sade, att hvad som skall göras måste göras fort.
Fru Lotta. Ja, min engel, men jag mins åter en viss fröken, som ej längre sedan svarade den frun, att hvad som göres hastigt ångras länge.
Baron Stadig. Min vackraste fru, sådana uppskof, ehuru gunstiga, pläga ofta vara förebud af höfliga afslag.
Fru Lotta. Jag mente dem inte så, herr baron.
Baron Stadig. Men äro de då ej nu alldeles onödiga, min nådiga fru? Ingen tid, intet vidare umgänge kan göra mig mer försäkrad, än jag nu är, om min lyckas storlek, om er vackra mun behagar endast med ett gunstigt ja densamma besegla. Och om min beständiga vördnad för er person samt oföränderliga, uppriktiga kärlek för er lär er egen dygd, er egen fromhet, ja alla era öfriga fullkomligheter bäst betaga er allt tvifvelsmål. Dessutan så är jag försäkrad, att
