30
När han min hy med liljan parar
Och talar om min fägrings prakt,
Har han ej, när den stunden varar,
Hörselns makt;
Men kallar hvad jag höfligt svarar
Blott förakt.
Och fast han sett mig ofta gråta
Lammen, som kommit ur min vård,
Fast jag begrof med ögon våta
Lilla Mård,
Kallar han mig — hur tycks det låta? —
Grym och hård.
Derför jag tror, att denna branden
Qväfver båd’ minne, mod och vett:
Herden, som sjöng vid klara stranden
Allt i ett,
Tiger nu, se’n i kärleksbanden
Han sig gett.
Kärlek kan sig ock snart förbyta,
Flyger så lätt som svalor små;
Liksom säfven på vattnet flyta,
I vår å;
Minsta år-tag dem sönderbryta
Och nedslå.
Sist när jag satt vid aspen gröna
Och knöt de mjuka blomsterblad,
Hörde jag en som för sin sköna
Ljufligt qvad,
Och henne att dess kärlek löna
Häftigt bad.
Ack, tänkte jag, hvad älskogs våda
Har nu tändt alla herdar an,
Tirsis vill mig detsamma båda,
Bäst han kan.
Och när jag gick att denne skåda,
Var det han.
