372
discourser för en pickhågad älskare, som väntar af er vackra mun sin dom: gif honom nu antingen lif eller död.
Fru Lotta. Låt mig väl höra parterna, baron Stadig, och väl ransaka saken, innan jag gifver dom; dertill fordras någon tid.
Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl; men, min kära Lotta, hade du inte bäst att göra pinan kort? Tänk dock huru träget han beder!
Fru Lotta. Jag vill inte gerna neka min kära far något, men måste dock i detta målet så vida vara olydig, att jag utber mig något rådrum, innan jag mig fullkomligen yttrar.
Fröken Sophia. Stå inte, kära Lotta, och tokas så med bror min! Jag känner ändå på mig, att du gifver honom ja.
Fru Lotta. Du tör ha känt så mycket förr en gång du, och likväl bedragit dig, mins det. Emellertid, baron Stadig, så försäkrar jag er, att, hvad beslut som jag fattar, ert nöje skall vara mig om hjertat.
Fjerde inträdet.
Amiral Enterfelt, Fru Lotta Enterfelt, Fröken Gladlynt, Baron Stadig, Grefve Hurtig, Lasse Lustig och Sara.
Grefve Hurtig. Quel bonheur, ma cousine, att få se er tvenne gånger på en dag, ma foi, alltid lika skön och lika behaglig!
Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Lära de så att lefva i Paris? Jag mente, man helsade alltid på frun i huset först.
Fru Lotta. Det är alltför mycket svenskt och gammalmodiskt, kära far; grefvens vana är att gå till fröken först, sedan till spegeln, och sist kommer raden till mig. (Sakta till amiralen.) Se, min far, spådde jag ej rätt? Strax härpå lärer hans grefveliga nåde förfoga sig till mig.
Baron Stadig. (Sakta.) Du lärer fuller sloka fjädrarne rätt nu, min grefve, när dig blir bekant, huru du har förqvacklat[1] din lycka. Dock, hvem vet? Du tör vara lyckligare
- ↑ Förqvackla = förfuska, förspilla.
