374
Fröken Sophia. Åh, du inbundna skalk du! Kom vass att du hade detta redan i din lilla hjerna, när du så kallsinnigt i jånses begärde tid att betänka dig.
Fru Lotta. Det är lika mycket, Fiken: saken är gjord, och nu skall du fritt få kalla mig svägerska, om du vill.
Baron Stadig. Min käraste fru, döm af mitt stillatigande om min erkänslas storlek: små välgerningar finner man ord att tacka före; men så stor, som den är, hvilken I nu visat mig, och det ändå just sedan I lenmat mig emellan hopp och fruktan, öfvergår alla tacksamhetstecken, som med ord kunna visas.
Lars Lustig. (Tager ett rep utur byxsäcken, springer till grefve Hurtig och visar honom detsamma.) Monsieur, monsieur, voici, en säker läkedom för korgen och mjeltsjukan: probatum est.[1]
Grefve Hurtig. Gå din väg, din narr, eller jag lärer skjutsa dig hädan, så det skall hvissla efter!
Lars Lustig. Mycken tack, nådige grefve, jag reser fuller utan skjuts: jag känner alltför väl ers nådes hållhästar, de slå så gerna. Så går det: obuden[2] tjenst blir alltid försmådd. Men hvad skall jag göra med detta herrliga elixiret, som likväl gifvit så många en så rolig sömn, att de aldrig vaknat? Hör, min sköna jungfru Sara, I hade liten vänskap för mig, den tiden jag var fransos i verlden: I mins väl monsir Champagne? I talte då om bröllop. Nu, min engel, tillbjuder jag er detta sköna giftermålsbandet, om I vill sätta halsen deri först och låta mig snöra till; jag vill strax komma efter, och då sku vi vara sammanbundna, kan tro, åh, så sammanbundna!
Sara. Jag tackar dig, din stygger; behåll ditt repstycke för dig sjelf och sådana lättfärdiga bedragare, som du är: du har väl förtjent det och mer.
Grefve Hurtig. Ja, det skall bli så. Kusin Stadig, var det ett vänskapsstycke att på så listigt sätt praktisera ifrån mig ett fruntimmer, som I visste att jag älskade, och om hvilkens godhet för mig jag hade gjort er förtroende?
Baron Stadig. Grefve Hurtig, jag lemnar herr amiralen och hans sköna dotter, fru Lotta, att vittna, om jag, fastän jag var er rival, dock i denna saken mig annorledes uppfört än som er vän.
