Junker Torbjörn. (Tager honom i hand och skakar den- samma och säger:) Må göra; ja, vi sku vara du-bröder på köpet. Sku vi icke?
Grefve Hurtig. Vi ska tala derom öfver ett glas vin rätt nu vid bordet, junker.
Truls. Vet I, junker, att det är en grefve, som I talar med?
Junker Torbjörn. Han må vara grefve eller inte, det är Junker Torbjörn lika mycket. Jag har sextusende daler silfvermynts inkomst, Truls; är hans grefskap bättre, så lät honom visa sin jordbok derpå. Grefve, säger du? Jag är Junker, och så var far min före mig, och håller mig god som någon grefve, han må vara kommen från Tyskland eller Frankriket, ja om det vore från Ryssland med.
Grefve Hurtig. Hvarföre så ifrig, junker?
Junker Torbjörn. Jo, Truls här säger, I är en grefve, kan tro! Hör Ni, Ni må vara grefve eller friherre, ja furste med, hvad bryr jag mig derom? Om I vill vara vän och du-bror med mig, så är det väl; hvar och icke, så kan det vara mig lika mycket, och så är en ända på det.
Grefve Hurtig. (Tar Junker i hand.) Er Truls vet inte, hvad han säger; rätt nu, rätt nu sku vi dricka brorskål.
Junker Torbjörn. Och då skall jag göra er den äran att kalla er bror, grefve, af allt mitt hjerta. (Till Sara.) Jag lofva’ fuller, när jag var här sist, att jag skulle inte förr än i morgon komma tillbakars att få veta, om I var hugsad att blifva min hustru eller inte. Men jag har blifvit så orolig i mitt sinne, fru, sedan jag såg er sist, att jag inte kan vänta länge, utan måste nu strax veta, huru jag är deran. I är så vacker och har gjort mig så kärlig, att mig tyckes, jag kan inte lefva utan er.
Sara. Jag har ju en gång bedt er, junker, att inte vara så hastig.
Amiral Enterfelt. (Till fru Lotta.) Jag vet inte, min dofter, om det är väl gjordt, att först bedra’ en enfaldig stackare, och att le åt honom sedan; han är likväl af förmöget folk och torde hafva blifvit en beskedlig man, om han haft bättre uppfostran. Junker Torbjörn, får jag lof att säga, huru allt hänger tillhopa här?
Junker Torbjörn. Det hänger så tillhopa, herr amiral, att jag håller af er dotter och vill göra henne till fru på Stollebo, men hon står och tvikar och tvikar här. Kära, säg
