Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/39

Den här sidan har korrekturlästs
31

Han som af högsta låga tänder,
För mina fötter nyligt låg;
Honom jag nu af andra händer
 Fängslad såg:
Kärleken så hvar timma vänder
 Deras håg.

Långt mera lust i skogen vanka,
Der mina får i skuggan gå;
Se, hur sin mjölk af modren samka
 Lammen små:
Af sådan kärlek mina tankar
 Nöje få.
 
När som mitt spel om aftonstunder
Härmar de ömma foglars bröst
Och väcker upp från närmsta lunder
 Ekos röst:
Finner jag i menlösa under
 Ro och tröst.

Derför — fly, Kärlek, med din båga!
Jag har dig för min ovän nämnt.
Gack med din flärd, din lust och plåga,
 Lösa skämt.
Mig har din blick, din första låga
 Redan skrämt.




Vår-ro.

Våren med sin prakt begynnes,
 Allting synes
Byta om sin vinterdrägt.
Lärkan bådar alla djuren,
 När naturen
Blir utur sin dvala väckt.