för att vara en dygdig och beskedlig flicka, det är väl, det är väl.
Fru Lotta. Min far har rätt, det är min sann hon. Allt det jag kan säga om henne, är, att hon har uppfört sig mycket vackert i min tjenst, och att hvarken jag eller någon i milt hus haft den minsta misstanke om hennes förställning, vidare än jag alltid ansett henne för mycket veklig och späd, hvilket jag dock tillskrifvit hennes ungdom, och fördenskull handterat henne med största ömhet. Men det måste nu fuller visa sig, hvad som bragt henne till denna galenskapen.
Fröken Sophia. Hvar i bölstugan[1] ha mina ögon varit, som inte känt igen min gamla ras-kamrat? Jag kunde springa och kyssa dig, din galnpanna, för detta ditt upptåg, sedan jag hör, att du med allt det burit dig vackert och beskedligt åt.
Måns. (Till Lasse.) Känner du inte igen mig, du landstrykare?
Lasse. (Darrande.) Jag har aldrig haft någon bekantskap i min dar med dig, din ... Men hvad nu igen? Är icke du åter ombytt, din sate? Lät mig si: trå som icke tror, du har förvandlat dig i min gamla vän, Brita Trofast! Heller huru?
Måns. Ja, rätt i densamma. (Vill ta honom i hand.)
Lasse. Halt, halt! Jag tar inte dit jag: du tör bli svart igen, din fula du, och så dra af med Lasse stackare. (Darrar alltjemt.)
Måns. Var inte rädder, Lasse; jag är i all sanning med kött och blod din förlofvade fästmö Brita Trofast.
Lasse. De plä’ säga, att en viss person, — förlåt mig, ers höga nåd, om jag inte törs nämna er vid namn — är och blir en storljugare. (Skakar hufvudet, men går dock något närmare.) Skall jag tro dig? Men bedrar du mig, så har du bedragit en så god karl förr en gång. (Räcker darrande fram handen; Lasse känner sakta på handen, sedan tager han varligt på Måns’ tröja.) Jag vet inte, hvad jag skall säga. Åtminstone, om du är raggen sjelf, så är han inte så farlig, som lian beskrifves. Men är du i sanning Brita Trofast?
Måns. Ja, så sant du är Lars Lustig. Du mins, din visper du, att sedan vi blefvo trolofvade, så ville du i
- ↑ Bölstugan: lindrigare uttryck för helvetet.
