Fru Rangsjuk. Jo, mitt hjerta, det är just detsamma som jag menar. Det är visst, att Öfver-diktatör låter öfvermåttan väl och artigt[1]; men så må jag ändå tillstå, att bara namnet utaf General-diktatör skulle fägna mig i mitt innersta hjerta.
Jesper. Gif er tillfreds, min vän, den saken lär ock snart kunna bringas till stånd. Sedan vi sist taltes vid derom, har jag, efter er begäran, arbetat derpå allt hvad jag kunnat och haft alla omkostningar dervid osparda. Jag hoppas ock att med det aldra första, och kanske i dag eller morgon, eller förr än någon tror, få ett godt utslag deri. Jag har så väl dagen efter, då herr Äreskänk sist var hos oss till måltids, som ock ännu i dag tält med honom härom, då han försäkrade mig med hand och mun, att jag skulle få karakter af General-diktatör. I vet, min vän, hur mycket denne herre kan uträtta, och ingen blir ohulpen, som han har skäl att hjelpa. Och som han är vår synnerlige patron och gynnare, så kunna vi ock, uppå hans lofven, vara så säkra om detta hederssteg som om det, vi redan ha fått i händerna. Dock måste jag derhos berätta, att det kostat mig vackert, innan jag bragt saken sä vida och kunnat öfver- vinna alla de svårigheter, som herr Äreskänk mig i förstone dervid gjorde.
Fru Rangsjuk. Ja, min vän, det hjelper inte. För intet kan man inte begära något, och ju mera det kostar, ju bättre smakar det också.
Jesper. Det är sant, min vän, det smakar fuller[2] väl; men jag skall också säga derhos, att det lär numera falla mig mycket främmande före att vara i tjenst, sedan jag förut i all min tid ej varit van vid annat än landtlefvernet och att sköta mina enskilda hushållssysslor. Dock är jag nöjd med denna förändringen, eftersom jag vet, att jag gjort er derigenom till viljes. Hvad eljest denna nya tjenstens förrättande angår, så lär det väl gifva sig, när jag efter handen får lära hvad dertill behöfs. Med allt detta finner jag nu allt mer och mer, att I, min vän, haft skäl, när I öfvertalt mig till att söka tjenst. Ty sanningen att säga, så anstår det inte en man af mina omständigheter att tillbringa hela sin lifstid in obscuro,[3] så att knappt någon menniska mer än ens eget tjenstfolk vet, om man är till i verlden eller inte; och har
