394
jag alltså ingen annan än er, min vän, derför att tacka, att jag häri blifvit upplyst och kommit på rätta vägen.
Fru Rangsjuk. Det fägnar mig hjertligen, min söta vän, att I sjelf nu är öfvertygad derom, att jag ej haft något annat ändamål än ert eget bästa, och hoppas jag, att jag allt mer och mer häri lär vinna er approbation. Himlen vare lofvad, som då ändtligen en gång hulpit både er och mig ur den gemena bondlokan[1], hvaruti vi härtills varit, så att vi nu härefter äfven som annat folk kunna få vara med i den stora verlden och sjelfva se hvad deri förefaller. Och säg mig, min vän, om icke vi stått oss sjelfva i ljuset, om vi hade farit fort med vårt förra lefnadssätt? Ty förutom det, att vi då aldrig hade kunnat komma till det anseende, som vi dels redan fått, dels ännu hafva att förvänta i verlden, så hoppas jag, att den enda dotter, som vi hafva, lär nu härefter kunna få andra och hederligare tillbud, än hon härtills haft. Summan på alltsammans blir ändå denna, att det är bäst, att hvar och en håller sig vid den sysslan, hvari naturen honom satt. Låt man bonden och de, som ej till något högre födde äro, arbeta och gräfva i jorden det bästa de kunna, hvaremot vi och våra vederlikar böra lefva af sådant gement folks svett i heder och anseende och ej bry oss om så nedriga[2] saker, som vårt stånd ej anstå.
Jesper. Ja, det är allt sant, som I säger, min vän. Jag håller allt med er, och vet jag ej, huru det må vara fatt med mig, för jag är nu som en omvänd hand emot det jag förr varit. Ty jag begynner nu att ha mig[3], liksom jag ville rysa i hela kroppen, när jag bara hör någon tala om åker, äng, plog, landtbruk och hvad dertill hör, i det stället jag förr funnit mycket nöje i att beställa om sådana saker. Jag undrar sannerligen, att jag kunnat förnöta så stor del af min lifstid med så ringa och nedriga sysslor, som jag hitintills haft för mig, och att jag ej förr tagit mig något noblare och anständigare verk före. Dock är det bättre sent än aldrig, och hvad jag hitintills i min lycka försummat, kan med tiden väl återvinnas igenom goda vänners och gynnares tillhjelp, och tröstar jag mig ändå dervid, att jag nu på en gång och med ett steg hunnit längre fram i verlden än många andra, som ifrån ungdomen hafva trälat i kronans
