Jesper (ser efter honom.) Jag är ändå rädd, att den der token beställer alltsammans galet för mig. Som jag märker, så är han alldeles inte fallen till sådana kurial-sysslor, som härefter ofta i mitt hus lära förefalla. Men jag tror ändå, att jag i andra saker, hvartill jag tänker att bruka’n, skall hafva godt gagn af honom, för det vet jag, att han är trogen.
Truls (kommer tillbaka igen.) Vasslapperdibus, herre! Jag glömde att fråga . . .
Jesper (blir ond och stampar i golfvet.) Jag tror, att aldrig någon god har utgjort den token i dag på mig.[1] Hur är det, skall du inte gå dit jag befalt dig?
Truls (blir rädd.) Åhjo, kära herr öfverdiktatör, jag skall nu strax gå. Men jag ville bara först fråga mig före om en ting, som fallit mig in.
Jesper. Jag må rätt nu bli rasande öfver den karlen! Nå hvad är det då, som du vill fråga?
Truls. Jo, herrn har befalt mig, att jag skall begära fä veta, huru herr Esbjörn och hans fru må. Det skall nu väl bli bestäldt. Men om mig nu derpå skulle bli svaradt, att antingen de begge eller endera af dem vore sjuk, se då står jag der som en annan Mats Topp[2] och vet inte, hvad jag skall säga dertill. Derför vill jag nu förut förfråga mig hos herrn, hvad jag skall svara, ifall de vore sjuka, och om det inte vore tjenligt att för den händelsen säga, att herr öfverdiktatören och hans fru då strax ville komma dit och kurera dem?
Jesper. Truls, jag står rätt nu ej längre ut med dina tokigheter. Men menar du, att jag har lärt till att kurera sjukt folk, eller hur?
Truls. Inte vet jag, herre. Men hvarför vill då herrn ändtligen veta, om folket är friska eller sjuka, efter han ändå ingenting kan göra från eller till saken?
Jesper. Din narr. förstår du inte så mycket, att sådana efterfrågningar äro bara höfligheter, som folk af kondition pläga bruka sins emellan, utan att man behöfver hvarken kurera dem som äro sjuka eller på något sätt vidare bry sig om dem. Men jag märker väl, att det är ändå fåfängt
