408
ändring i det löfte, som vi gjort hvarannan. Åtminstone kan jag försäkra, att det aldrig skall ske på min sida, så länge jag lefver.
Mademoiselle Lovisa. Ja, hvad menar I då om mig? Tror I väl, att jag inte vill hafva den hedern att vara äfven så beständig som I?
Leopold. Jag tviflar alldeles inte derom, och är detta det endaste hvarpå jag litar. Men säg mig nu, huru vi skola begynna våra affärer, och gif mig ett godt råd, på hvad sätt jag må kunna vinna er mor.
Mademoiselle Lovisa. I begär råd af mig, herr Leopold, som sjelf är rådlös? Jag vet ej annat råd än att hafva tålamod och afvänta tiden. Och hvem vet, om icke sakerna fram bättre[1] torde ändra sig till vår fördel på något sätt?
Malena. Jag tror, I är underlig, mademoiselle! Eller menar I väl, att sådana saker som denna böra dragas ut på långbänken eller ankomma på ovissa händelser i framtiden? Nej, alldeles inte, utan hvad som skall göras, skall göras snart. Derför är jag af den tanken, att som frun intet annat kan hafva emot herr Leopold än detta, att han inte har någon karakter eller rang, så kunde han ju snart skaffa sig sådant. Och om det än skulle kosta något, så kan det ej skada. Ty jag vet väl, att herr Leopold mår väl[2] och kan göra’t utan någon afsaknad.
Leopold. Det är väl visst, att jag aldrig varit älskare af något sådant. Men hvad gör man icke, när man är i sådan cas[3] som jag till att vinna sitt ändamål? Ja, det är nu en afgjord sak. Jag tackar er, Malena, för ert goda råd. Jag skall följa’t och ifrån denna stunden arbeta på att skaffa mig någon karakter.
Mademoiselle Lovisa. Nej, min käre Leopold, var inte så hastig i er resolution! Jag tackar er, att I för min skull är villig att göra hvad eljest är emot ert sinne och er inklination. Men jag är redan förut så försäkrad om er uppriktiga kärlek för mig, att jag inte behöfver ett sådant prof deraf som detta. Och dessutom må I tro, att om I än hade aldrig så många karakterer att pråla med, så vore I ändå icke ett hår behagligare för mig än nu.
